Fideikommiss?

Vilket konstigt ord. Fideikommiss, smaka på det. Det har med fastighetsrätt att göra. Och eftersom jag är lantmätare (var det någon som redan gissat det?) och därmed har ett litet extra intresse i fastighetsrätten, så känner jag pressen att reda ut begreppet litet.

Ett fideikommiss är en egendom (kan vara både lös och fast egendom) som man varit särskilt angelägen skulle hållas ihop som en enhet. För att förvalta, ”äga”, egendomen utsågs (för mycket, mycket länge sedan, som det sägs i sagan) en fideikommissarie. Denne åtnjöt avkastningen av egendomen men kunde inte avyttra något av den, och när fideikommissarien dog ärvdes hela klabbet av fideikommissariens äldste manlige arvinge. Det låter ju inte helt up to date och är inte det heller. Konstruktionen är från 1600-talet och under flera hundra år har man försökt bli av med den. Redan 1810 stoppades bildandet av nya fideikommiss, men inte förrän på 1960-talet beslöts att befintliga fideikommiss skulle avvecklas, och där låg vi inte i framkant i Europa om man säger så. Man var också så försiktig att man inte bara stadgade att fideikommissen skulle bort, nä, sittande fideikommissarie skulle få sitta kvar tills han dog. Liksom nästkommande! Fascinerande i sig hur lång tid det kan ta att genomföra förändringar. Ett fideikommiss är alltså inte bara ett gods i största allmänhet, utan en väldigt speciell historisk fastighetsrättslig och arvsrättslig konstruktion. Idag finns det kvar färre än hundra fideikommiss i Sverige (tror det är ett sjuttiotal, ska kolla siffran).

En effekt av institutet fideikommiss var att eftersom fideikommisset inte skulle skingras krävdes Kgl. Majt:s, dvs regeringens, tillstånd till avyttring av delar av det. Det innebar alltså att när Eriksberg skulle sälja en tomt i Katrineholm krävdes Konungens medgivande. Jobbigt! Ingen bra grund för en livaktig fastighetsmarknad! Därför kom med tiden alltmer av samhällets utveckling att ske på mark som hörde till Stora Djulö, som inte var fideikommiss. Till råga på allt köptes Stora Djulö 1935 av staden, och sen var det naturligtvis mycket smidigare att bygga ut samhället på dess mark. Och eftersom Djulö främst hade mark söder om järnvägen och Eriksberg ägde marken norr om järnvägen, var det lättare att bygga ut samhället på södra sidan. Det fanns säkert också andra skäl till att staden expanderade söder om järnvägen, till exempel att grundförhållandena var bättre där. Och vem vill inte söderut, mot solen! Men fastighetsrätten spelade nog också roll.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>