Kategoriarkiv: Okategoriserade

Katrineholms kolonialvälde

Alla som bor eller har bott i Katrineholm känner till Mogetorps koloniområde. Många vet också att det idag finns ett koloniområde på Lasstorp också. Någon kan nämna något mer område, idag försvunnet, men inte mycket mer än så. Här ska jag redogöra för min rätt begränsade insikt i ämnet.
Det är lika bra att börja med att erkänna att jag inte vet när Mogetorpsområdet kom till. Om det möjligen är äldst. Jag tror dock inte det, ren gissning. Jag tror att Gersnäs- eller Nolnäsområdet kom först.

Kolonilotter i Gersnäs 1917
Gersnäsområdet är det som i alla fall jag idag kallar Lasstorps koloniområde. Jag har en karta över området från 1917, så då var det i alla fall planerat att anläggas. Åkern som skulle tas i anspråk kallas Gersnäs Nyäng, därav f.ö. Nyängsgatan på Norr (antar jag, det är alldeles intill). Och ytan man siktade på var området mellan nuvarande bebyggelsen norr om Stensättersgatan, kv Vinrankan, och Lasstorpsgatan och Lasstorps villaområde. Dagens koloniområde är ju norr om Lasstorpsdiket, men kartan har också med området söder om diket. Intressant är att på Ekonomiska kartan var det tvärtom, kolonierna är bara med söder om diket. Hur som hels t har alltså Lasstorps koloniområde anor tillbaka till 1917!

Kolonilotter i Nordanås 1917
Nolnäsområdet, vad är då det? Jo, det är ett område väster om järnvägen och öster om industriområdet, ca 35 m söder om Västra Fredsgatan och ca 170 m norr därom. Nolnäs, eftersom det var på Nolnäs, eller Nordanås, mark. Det här koloniområdet vet jag inte om det någonsin blev anlagt, men det finns även det på en karta från 1917. Stadskartan från 1920 antyder inget i den riktningen, inte heller den från 1930, snarare tvärtom.
Två koloniområden som man planerade att anlägga samma år, 1917? Ja, men det var ju året för hungerdemonstrationerna i Katrineholm. Det var ju ett mycket besvärligt försörjningsläge och då var det väl angeläget att ordna möjligheter för stadsborna att odla egen potatis eller vad det kunde bli.

Kolonilotter i Nävertorp 1921
Nästa i tur är ett område på Söder intill järnvägen, kallat Nävertorp på en karta från 1921. Det här blev nog i alla fall anlagt, på Ekonomiska kartan från 1956 kan man se att trädgårdar är redovisade med smala vägar kors och tvärs. Jag har inget eget minne av det, jag var nog inte i området heller medan kolonierna var kvar. På koloniområdet byggde LM Ericsson och senare Elektroskandia och andra industrier och bostäder på Västgötagatan och sen var det ju kört.

Gersnäs alle koloni
Det här är för mig, men säkert inte för alla andra, tidigare okända koloniområden i stan. Ett mer känt men nu försvunnet är det som låg alldeles norr om Stensättersgatan vid Gersnäs allé där nya Gersnäsområdet byggdes på 1990-talet. Det här fanns när Ekonomiska kartan trycktes i mitten på 1950-talet, det kanske är betydligt äldre än så.

Sjukhuset koloni
Ett mycket litet område som jag vet om därför att jag växte upp alldeles intill låg i nuvarande sjukhusparken, där den lilla förlängningen av Sveavägen gick som gång- och cykelväg. Det var några få lotter där som odlades i mitten-slutet av 1950-talet. Jag gissar att det fanns sådana småområden lite överallt. Det finns antydningar om det i Ekonomiska kartan. Enligt den användes ett område kring Kullbergsgatan-Sågmogatan och nuvarande Sandbäcksskolan för trädgårdsändamål, vilket skulle kunna vara kolonier. Likaså sjukhusområdet närmast Sveavägen.

Värmbol koloni
Ytterligare ett trädgårdsområde är markerat på kartan i Värmbol där bebyggelsen längs Dalvägen ligger idag, mot sjön.

Nävertorp koloni
Och slutligen ett i korsningen Kerstinbodagatan-Stora Malmsvägen. Detta senare var en handelsträdgård (möjligen både och?), och det kanske Värmbolsområdet också var.

Det här är allt jag kan bidra med kring Katrineholms tidiga kolonialvälde. Området är ju intressant och innehåller förstås mängder med fler aspekter än några gamla kartor. Det jag tycker kanske är mest intressant, med tanke på den roll som koloniodlandet spelar idag, är kopplingen till livsmedelsbristen under första världskriget. Det började alltså troligen som en överlevnadsfråga och har utvecklats till ett fritidsnöje.

Fideikommiss?

Vilket konstigt ord. Fideikommiss, smaka på det. Det har med fastighetsrätt att göra. Och eftersom jag är lantmätare (var det någon som redan gissat det?) och därmed har ett litet extra intresse i fastighetsrätten, så känner jag pressen att reda ut begreppet litet.

Ett fideikommiss är en egendom (kan vara både lös och fast egendom) som man varit särskilt angelägen skulle hållas ihop som en enhet. För att förvalta, ”äga”, egendomen utsågs (för mycket, mycket länge sedan, som det sägs i sagan) en fideikommissarie. Denne åtnjöt avkastningen av egendomen men kunde inte avyttra något av den, och när fideikommissarien dog ärvdes hela klabbet av fideikommissariens äldste manlige arvinge. Det låter ju inte helt up to date och är inte det heller. Konstruktionen är från 1600-talet och under flera hundra år har man försökt bli av med den. Redan 1810 stoppades bildandet av nya fideikommiss, men inte förrän på 1960-talet beslöts att befintliga fideikommiss skulle avvecklas, och där låg vi inte i framkant i Europa om man säger så. Man var också så försiktig att man inte bara stadgade att fideikommissen skulle bort, nä, sittande fideikommissarie skulle få sitta kvar tills han dog. Liksom nästkommande! Fascinerande i sig hur lång tid det kan ta att genomföra förändringar. Ett fideikommiss är alltså inte bara ett gods i största allmänhet, utan en väldigt speciell historisk fastighetsrättslig och arvsrättslig konstruktion. Idag finns det kvar färre än hundra fideikommiss i Sverige (tror det är ett sjuttiotal, ska kolla siffran).

En effekt av institutet fideikommiss var att eftersom fideikommisset inte skulle skingras krävdes Kgl. Majt:s, dvs regeringens, tillstånd till avyttring av delar av det. Det innebar alltså att när Eriksberg skulle sälja en tomt i Katrineholm krävdes Konungens medgivande. Jobbigt! Ingen bra grund för en livaktig fastighetsmarknad! Därför kom med tiden alltmer av samhällets utveckling att ske på mark som hörde till Stora Djulö, som inte var fideikommiss. Till råga på allt köptes Stora Djulö 1935 av staden, och sen var det naturligtvis mycket smidigare att bygga ut samhället på dess mark. Och eftersom Djulö främst hade mark söder om järnvägen och Eriksberg ägde marken norr om järnvägen, var det lättare att bygga ut samhället på södra sidan. Det fanns säkert också andra skäl till att staden expanderade söder om järnvägen, till exempel att grundförhållandena var bättre där. Och vem vill inte söderut, mot solen! Men fastighetsrätten spelade nog också roll.

Torghuset, en demokratifråga?

Frågan om vi ska ha ett hus på torget eller inte är naturligtvis en stadsbyggnadsfråga i första hand. Men finns det inte en allvarligare demokratifråga gömd här också?
Vi har en lagstiftning som ger kommunen rätt att ensam besluta om detaljplaner och bygglov. Modellen bygger på att besluten om medborgarnas stadsmiljö ska fattas nära medborgarna, och det är förstås bra.
Men för att det ska vara någon mening med att lägga besluten hos kommunerna av det skälet, måste ju medborgarna kunna påverka besluten på något sätt. Tanken är att det ska ske vid de allmänna valen. Vi väljer då företrädare som den kommande mandatperioden får vårt förtroende att fatta beslut i de mest skilda frågor. När sen valet är avgjort är medborgarna åskådare, och de valda företrädarna har allmakt. Tycker vi inte om hur de beslutar kan vi väga in det när vi ska rösta nästa gång, och välja bort de misshagliga. Så är det tänkt.
Frågan om mandatet ställs på sin spets när ett beslut ska fattas som inte går att göra ogjort. Det blir då särskilt viktigt att säkerställa att det verkligen finns en majoritet av medborgarna bakom besluten.
De som nu har majoriteten i kommunfullmäktige gjorde före valet i höstas ingen hemlighet av vad man ville när det gäller torghuset. Men man såg också noga till att inte gå in i debatt i frågan. Och när väljarna skulle rösta skulle de väga husfrågan mot alla andra stora frågor.
Hur många av Katrineholmarna anser sig ha röstat på nuvarande majoritet i avsikt att ge dem mandat att bygga torghuset? Min gissning efter att under hösten ha pratat med många och följt insändarsidan i KK noga, är att det är ganska få. Har då våra valda företrädare fått mandat att besluta om ett bygge? Ja, enligt lagen har de det. Men har de fått det ur ett demokratiperspektiv?
Jag har börjat fundera på om nuvarande ordning behöver justeras. Det kanske borde finnas en regel om att större privatiseringar av det lagen kallar allmän plats (parker, gator och torg), kanske större privatiseringar av vår allmänna egendom överhuvudtaget, skulle kräva ett positivt resultat i en folkomröstning, eller något motsvarande säkerställande av medborgarnas åsikt. En folkomröstning kan samordnas med ett allmänt val, och är då en överkomlig insats. Vi kanske ska hjälpas åt med att få med frågan vid nästa översyn av plan- och bygglagen, som väl kommer ganska snart?

Torget på Ängeln

Vem vill ha ett hus på torget?

Jag var (en kort stund, blev tvungen att gå i förtid) på visningen i Ängeln ikväll den 2/10 av det vinnande arkitektförslaget avseende byggande av ett nytt stort hus på torget. Nu gick jag som sagt rätt tidigt, men det kanske inte spelar så stor roll. För mig gäller inte om det ena eller andra förslaget till ett nytt hus är bäst, utan om vi ska ha något nytt hus överhuvudtaget.
Jag hann i alla fall höra Lars Hågbrandt, vår samhällsbyggnadschef, trassla bort sig i torgets historia. Senast det byggdes ett hus vid torget var 1960, sa han. OK, Tempo-huset (idag Åhléns) byggdes då, och det var ju vid torget. Men 1989 nästan 30 år senare byggdes Pionenhuset, delvis torget. Då revs Raggarbacken och så fick vi denna arkitektoniska pärla i stället. Ett landmärke så gott som något, och ett mycket bra och representativt uttryck för Katrineholms förmåga att skapa en spännande stadsbild förankrad i stadens själ. De sista två meningarna är ironi.
Nu har juryn valt mellan pest och kolera. Jag vill inte välja mellan det ena eller det andra eftersom jag inte vill ha något av dem. Det vinnande förslaget var väldigt vackert och glittrigt, lite nattklubbsstuk över det. Är det Katrineholm? Är det det vi vill med vår stad? Är det vi?
Köpmännen vill ha nya butiksytor, det har de sagt. Och det skulle verkligen kunna vara ett bra argument. Liksom att det är efterfrågan på centralt belägna bostäder. Men, hallå! Gå runt lite i centrum! Gå längs Drottninggatan och titta in i skyltfönstren. Behöver köpmännen nya lokaler? Ska de inte använda de som finns? Är det inte egentligen bra idéer som saknas? Är verkligen lösningen på brist på bra affärsidéer att privatisera torget? Stannar det där? Nästa goda idé: Gör om Gröna Kulle till ett varuhus! Ett villakvarter i Stadsparken!
En annan fråga är: Vad kostar kalaset? Ett nytt hus får enligt förutsättningarna inte kosta mer än 24 000 kr/m2. Är kommunen beredd att skjuta till medel för att klara den gränsen? Ska medlen tas från skolan (Katrineholm ligger nära botten, mycket nära botten, i rankingen av Sveriges skolkommuner), eller från äldrevården, den är ju väldigt överfinansierad (ironi igen)? Eller vi kanske kan öka dagisgruppernas storlek lite? I alla falla litegrann? Pengarna kan nog hämtas hem från den kommunala budgeten, men vem kommer att drabbas? Och är det rätt prioritering?
Här har jag en konstruktiv idé! Istället för att sopa upp gångbanegruset i maj, låt det ligga kvar ett halvår till. Då slipper ni ju grusa till hösten! Genialt (om jag får säga det själv)!!
Sluta upp med att se torget som oexploaterad tomtmark. 1881 var torget markerat som kvarter avsett att bebyggas. Jag har inte exakt koll på när, men under 1880-talet blev torget ett torg, och det har det varit sedan dess. Gå inte tillbaka till 1870-talet, det är ju till och med före Tage Erlander!
Jamen, ska det inte byggas något alls? En död hand över centrum, är det det jag vill ha? Nej, inte alls. Centrala Katrineholm är ganska lågt exploaterat. Mitt favvo-exempel är Violen-gallerian. En envånings cigarrlåda, värdig Igelfors eller Marsjö-Byle men inte Katrineholm. Jag tycker också att det är synd att man bebyggde det tomma hörnet vid Drottninggatan-Fredsgatan med Maistrogrillen, det hade större potential. Och vi har en massa parkeringar centralt som skulle göra sig bättre under jord. Bygget i Violen-kvarteret vid Hantverkaregatan är precis det jag vill ha. Förtäta centrum, gör Katrineholm till en riktig stad, men inte heller Stockholm skulle får för sig att bygga på Sergels Torg!

Vad tycker ni, Katrineholmare!

Let the race begin!

Roger Ekman

Rädda Stortorget!

Bygg inte ett nytt hus på Stortorget!

Planeringsarbete för att utveckla Stortorget pågår. Ett påtagligt inslag i det arbetet är att placera ett bostadshus på torget, för att utgöra ett landmärke för staden och skymma utsikten mot järnvägen från torget. Jag anser att det är en dålig idé, av bl a följande skäl:

Det brukar inte bli bra när hus byggs för att bli landmärken. Det ställer mycket höga krav på den arkitektoniska kompetensen, och det som gjorts i Katrineholm de senaste decennierna inger inte förtroende att vi lyckas engagera tillräckligt god kompetens. Det är stor risk att något byggs som snarast får stå som monument över den politiker som bär ansvaret för missgreppet. Illa för politikerns eftermäle, men, vilket är värre, ett elände invånarna måste leva länge med. Man kan också formulera det hela som ”Vilket problem är det som ska lösas med huset”? Och är det nya huset bästa lösningen på problemet?

Ibland hävdas att Stortorget är för stort, att det är problemet som ska lösas. Jag menar att storleken i sig har begränsad betydelse. Det är förhållandet mellan storleken och de aktiviteter som ska rymmas som är relevant. Och då kan jag tycka att det inte är ett problem att torget är för stort, utan att det är för lite aktiviteter på torget. När vi har den internationella marknaden här, eller när restaurangtältet står där, upplevs inte torget som stort. Alltså, jobba mer för mer aktiviteter!

Det skadar Katrineholms själ. Katrineholms ursprung och ”reason for existence” är järnvägen. Så var det en gång och är det fortfarande, tänk logistikcentrum och pendlingen. Vi hatälskar järnvägen som delar staden men ger oss grunden för tillvaron. Järnvägen ska inte gömmas bakom ett hus, det är helt i sin ordning att vi har utsikt mot den från stadens hjärta. Och apropå hjärta…

Man experimenterar inte hur som helst med ett hjärta. Torget är Katrineholms mest centrala plats, här möts kommunikationer, politik, kultur och handel. Torget tillhör oss Katrineholmare. Här finns gamla hus, en gammal fontän och annat som berör oss. Alla har minnen förknippade med torget. Greja inte lättvindigt med det, då blir vi som bor här irriterade.

Dessutom, torget är utpekat som ett riksintresse för kulturvården. Motiveringen har mycket att göra med sambandet med järnvägen. Är det i överensstämmelse med riksintresset att bryta sambandet?

Enligt envisa rykten kommer fontänen att ryka för att ge plats åt det nya huset och allt annat spännande som ska bli till. Fontänen är torgets centrum, och den ska vara kvar. Jag vill även i fortsättningen kunna sätta mig på dess kant och äta en glass. Det vore väl ytterst märkvärdigt om inte en duktig arkitekt klarade av att förnya torget (så mycket det behöver ske) med bevarad fontän?

Jag känner mig ganska säker på att vi som bor här inte längtar efter ett nytt stort hus på torget som totalt förändrar det. Ta gärna bort murarna, och säkert kan det göras mer för att utveckla torget. Men gå mycket varsamt fram, och förstör inte stadens själ.

Det är snart val. En detaljplan är under utarbetande. Ett beslut om en detaljplan är ett beslut som politikerna tar. Så då undrar jag, hur ställer sig de politiska partierna till husbygget?

Katrineholmsån

Katrineholmsån är ingen å. Den har en gång varit en bäck, som blev ett dike. Mest känt är detta vattendrag som slaskgraven, men det låter inte så fint. Så jag har döpt det till Katrineholmsån. Och för övrigt finns draget inte alls längre, utom i dess början och i dess slut. Resten är kulverterat. Bäcken har blivit ett dike som har blivit ett rör.

En gång för länge sedan var Katrineholmsån i alla fall en bäck. Men den ringlade sig fram genom hyggligt bördig mark som blev uppodlad, och för att få styr på bäcken blev den rensad och uträtad och förvandlad till ett dike. Ett genomsnittligt dike. Totalt 7,5 km i längd och med ett fall på 23-24 meter, dvs i snitt ett fall på 0,3 %. Inte värsta Niagara alltså. Vissa diken kallas gravar, och det blev alltså även detta dikes öde. Eftersom det gick genom en odlingsbygd, som senare dessutom blev bebyggd, var det sunt och naturligt att använda diket som deponi för diverse orenligheter, därav benämningen slaskgraven. Nu är graven begravd, så vi slipper se eländet, men vi får inte heller uppleva inslaget av rinnande vatten i vår lilla stad, och det är tråkigt. Jag behöver väl inte påminna om att både Vingåker och Flen har åar. Tänk vad Katrineholmsån hade kunnat betytt!

Men först, var är den då? Under marken alltså. Det går ganska bra att visa var den gick sist den sågs till, och därmed var den kulvert som numera utgör dess livsrum förmodligen går (det har säkert kommunen stenkoll på, kanske). Jag har tolkat gamla kartor och ritat in dess senaste kända uppehållsort på kartan nedan.

Topo 92

Det går naturligtvis ännu bättre att se den där den ännu idag forsar fram i full frihet (det där innehöll en viss ironi). Det kan man se öster och väster om staden, använd kartan ovan för att åka dit och kolla.

Eller titta på mina bilder:
Inloppet-kompr
Här försvinner ån in under staden…

Katrineholmsåns utlopp-kompr
… och här kommer den ut. Inte en porlande fjällbäck precis. Detta är inte det ursprungliga läget på ån, den verkar ha dragits om något i och med att industriområdet expanderade.

Det är uppenbart att Katrineholmsån aldrig varit farbar med några större fartyg, och det är väl därför Katrineholm inte blev anlagt av Gustav II Adolf på 1600-talet som sjöfarts- och handelsplats. Men det kunde ha blivit något det, en korsning mellan landsvägarna mellan Nyköping och Örebro å ena sidan och Norrköping och Eskilstuna å den andra, och så farleden mellan Hällstugan och Sjöholm! Nu blev det inte så, och vi fick vänta på att järnvägen skulle byggas. Men tänk om…

Jag tycker det är trevligt att tänka ”om”; att vi kunde ha haft en å genom staden. En riktig å, eller i vart fall en bäck, som slingrar sig fram. Av en del äldre kartor kan man se att ån slingrade till mitten-slutet av 1800-talet, sedan rätades den ut. De äldre kartornas redovisningar av ån/bäcken är så osäkra att jag inte ser det som meningsfullt att försöka föra över dem till en modern kartbild. Ett utdrag ur generalstabskartan från 1867 får istället självt illustrera slingrigheten:

Nästa tanke är förstås att den faktiskt fanns kvar och var ett inslag i och påverkade stadsbilden. Jag tror det skulle kunna vara ganska trevligt. Möjligen lite mindre trevligt torra somrar som den här (2014), eftersom det trots allt handlar om ganska lite vatten. Men det kanske skulle kunna avhjälpas med en ledning från Näsnaren till källan vid Hällstugan? Då skulle man kunna få ett större flöde, en riktig, brusande (nåja) å! På köpet skulle man få en cirkulation och syresättning av Näsnarens vatten, och det kanske inte vore någon dålig biprodukt? Varför inte ett mindre (det får nog bli mycket litet) vattenfall på lämplig plats?
Om vi nu ska bli aningens realistiska så begränsar vi till att börja med öppningen av ån till partiet Köpmangatan – Stortorget. Det är ju ändå det mest kända partiet, det var här man kunde fånga gäddor på torget enligt legenden. Man kanske får göra avkall på den ursprungliga sträckningen lite grann, det vore opraktiskt att behöva riva Framtiden-huset och fylla igen gångtunneln. Man kanske kunde låta den strömma fram ur en öppning under bankhuset och sen slingra sig ner för Köpmangatan tills den fick ta sig diagonalt över torget i riktning Godsmagasinet? Var man skulle kunna klämma in ett vattenfall på den sträckan är jag inte människa att avgöra, men jag ska väl inte behöva lösa alla problem heller! Nå’t så’nt är mitt förslag till omdaning av torget. Och att Ekströmska fontänen får vara kvar.

OK, jag inser att vi måste involvera Gröna Kulle i förslaget, och det låter sig faktiskt göras. Under Gröna Kulle finns ett stort outnyttjat bergrum. Vad vore naturligare än att leda ett biflöde av ån dit och där anlägga en romersk vattenreservoar med pelare och allt? Eller en droppstensgrotta? Båda går att förena med möjligheter till båtturer, ljusshower och strömmande musik ur dolda högtalare (något ur Fantomen på stora operan kanske?). Vad tror ni om det?

Är Katrineholm byggt på gammal sjöbotten?

Nej, är mitt lite provocerande svar, korta versionen. Provocerande, för det sägs ofta att så är fallet. Alla möjliga förhållanden förklaras med denna tänkta bakgrund. Men jag tror (OK, jag tänker inte säga att jag 100 % säkert vet) inte att så är fallet.

Frågeställningen har ett mindre inbyggt problem i sig. Vad menas med ”sjöbotten”? Jag har hört påståenden om att Näsnaren en gång i tiden nått upp i staden. Och är det vad som menas, då är jag rätt säker på att det är fel. Möjligen kan det ha handlat om en översvämning vid något enstaka tillfälle, men då måste sjön ha stigit flera meter för att nå staden. Om man däremot menar att staden är byggd på gammal havsbotten, då är det helt korrekt. Hela Mellansverige har legat under havet, och Katrineholmsområdet stack upp sitt yrvakna, och blöta, huvud för sisådär 8000 år sedan. Men det har alltså området gemensamt med stora delar av Sverige (även om det skett vid lite olika tider).

Varför är jag så skeptisk? Jo, för jag vet inte om något belägg för påståendet. Medan kartor tillbaka till 1600-talet visar en kontur på Näsnaren som inte särskilt mycket avviker från dagens. De skillnader man kan se, och de är inte särskilt stora, beror troligen mest på vanlig igenväxning, inte på att ytans läge ändrats. OBS att kartutdraget nedan har norr åt vänster.
Stora Malm 16XX, detalj

Man kan följa sjön på kartor från 1800- och 1900-talen också och ha samma goda överensstämmelse med moderna dito. Jag gissar att sjön sänkts i syfte att vinna odlingsmark, det har många (nästan alla?) slättsjöar i trakten utsatts för. Men av kartorna att döma har det inte inneburit några mer omfattande landvinningar.

Kan det vara så att man menar att Näsnaren var större innan de första kartorna med hygglig precision togs fram 1600-talet? Då undrar jag verkligen vad man kan ha för grund för det. Det skulle kunna finnas texter, eller för all del kartor, som beskriver något sådant, det utesluter jag förstås inte. Men då skulle det vara intressant att få ta del av det materialet. Och jag har mina tvivel…

Men. Det finns en möjlighet, ett halmstrå. Det finns en sänka i staden som ligger lägre än omkringliggande mark. Det är området mellan sjukhuset, Vasavägen-Eriksbergsvägen, Trädgårdsgatan och åsen lite grovt skissat. Här bör det ha varit sankt, och att det verkligen var det kan jag själv intyga. Jag växte upp nära Sveaplan (eller Gärdet som vi sa), och där var det rejält blött vissa tider. Innan Katrineholmsån (eller Slaskgraven som den oftast kallas) fördjupades bör området ha varit så blött att det mycket väl kan ha stått vatten där tidvis. Men man ser inga sjöar på kartorna. På storskifteskartan från 1812 är ett område markerat med 132 och det beskrivs som: Den större Hagen med et Kärrdrag beväxt med Björk men mäst med Ahlskog och af godt bete. Inte direkt en insjö, men lite fuktigt. Ett mindre område, 941, som gränsar till 132 beskrivs som: En liten äng af Kärrvall. Områdena motsvarar Sveaplan och kvarteren närmast västerut, Gäddan, Mörten, och halva Flundran och Siken. Så 1812 var här ingen sjö, och inte senare heller. Den som menar att Katrineholm är byggd på gammal sjöbotten får gärna tala om vad det är grundat på (t ex om det är nämnt i någon bok eller så). Ett annat men än mer osannolikt halmstrå är partiet väster om Talltullenrondellen, där det varit en mosse innan hyreshusen byggdes. Och för all del har det varit en mosse med sporadisk vattenspegel på planen mellan Södra skolan och Tallåsskolan. Men det kan väl ändå inte vara det som avses?

Torget

Ett torg är en stads mest centrala plats, det kan vara dess hjärta. Städer har ofta byggts kring en handelsplats, och även om det var något annat som var stadens upphov har handeln varit väldigt viktig för staden. Katrineholm är inget undantag.

I begynnelsen var inte det vi idag kallar Stortorget, eller bara Torget, avsatt för att bli torg. På den äldsta stadskartan från 1880 är området ritat som ett kvarter med några byggbara tomter (LIII, LIV och LV på kartan nedan).
Centrum
Tomterna bebyggdes dock inte, istället hyrdes mark av en torgförening som upplät torgplatser åt handlande. Så småningom tog samhället över den verksamheten och redan på en stadskarta daterad 1890 är området betecknat Torg. Samtidigt fanns handelsplatser på flera håll i samhället, t ex var området där Nämndhuset ligger markerat som Plats för Kreatursutställningar på 1880 års karta. Alldeles norr om järnvägen strax öster om nuvarande Vasabron är ett torg markerat på en karta från 1891. Och det vi idag kallar Tingshusparken eller Järnvägsparken har varit benämnt torg på äldre kartor. Det kanske helt enkelt var så att olika varor handlades med på olika torg? Eller att man enkelt kunde byta torgplats lite då och då eftersom det ändå inte var några särskilda anläggningar på platsen.

De första vykorten från Stortorget är från ca år 1900. De visar en ödslig, lerig och allt annat än inbjudande plats. Men det var de tidiga Katrineholmarnas varuhus.
05 Lilla torget
När man kommer in på 1920-talet ser det lite bättre ut, då finns viss belysning, och marken verkar något fastare.

Redan från början användes torget förstås till mer än handel. Det var ju en öppen yta som kunde vara bra att ha om man behövde, ja, en öppen yta. Till exempel till fältövningar i orostider, eller för brandkåren att visa upp sig på.
01 Torget m fältmönstring f 1910
Här hölls också det högtidliga firandet av stadsbildandet på nyåret 1916-1917.

Allt efter som tiden gick så växte handeln med den växande staden. Man ser fler och fler stånd på vykorten.
12 Torget handel och raggarbacken
Men sen börjar torghandeln minska, kommersen flyttar inomhus. Istället växer torgets betydelse som knutpunkt för trafiken. Bussarna utgår från, eller passerar och har sina hållplatser vid, torget.
03 Torget m gammal buss
En droskstation byggs, och en del av den stora ytan blir så småningom en parkeringsplats. Järnvägsstationen är ju nära så här kan man byta mellan olika färdmedel. Ett tidigt resecentrum. Kiosker byggs som servar stadens invånare med strutglass och korv med bröd.

Kraven och behoven knutna till torget förändras hela tiden. När vi kommer in på senare delen av 1900-talet ska biltrafiken bort från stadskärnorna, och då kan man ju inte ha parkeringsplatser på torget. De angränsande affärsgatorna görs om till gågator, och torget byggs om för att bland annat härbärgera uppfarten från gångtunneln under järnvägen. Då byggs också de av stadens invånare föga uppskattade murarna runt Ekströmska fontänen. Hur kunde vi gå med på det? I den vevan, eller strax innan, byggdes den västra delen av torget om genom att de gamla husen där revs och nytt modernt komplex byggdes som fyllde hela västra sidan. Torget upplevdes som stort och ödsligt, och det var väl ett sätt att minska ytan. Men det var synd på de gamla husen (de som stod kvar efter branden 1985).

Stort och ödsligt är det fortfarande. Sedan först handeln och därefter trafiken försvunnit från torget har inte så mycket annat kommit istället. Det kan säljas lite jordgubbar där på försommaren, och några klädförsäljare brukar slå upp sina stånd. Tillfälliga marknader använder ytan, men oftast ligger den tom och blåsig. Restauranger och kiosker har kommit och gått i byggnaden i nordvästra hörnet. Idag söker torget sin identitet och sitt ”reason for existence”. Medan vi funderar på vilken det är ska vi vara försiktiga med det som finns. Inte förändra för mycket, inte riva. Inte innan vi vet vad vi vill. Fast en sak vet vi ju redan att vi vill. Riva murarna. Sätt igång!

Ekströmska fontänen

Fontänen på torget i Katrineholm invigdes 1932. Den var en donation av en möbelhandlare Gustaf Ekström som alltså gjorde sig en hacka på att sälja möbler. Möbelbutiken fanns kvar när jag var ung, jag minns en väldigt långsmal lokal som låg ungefär där systembolaget ligger idag. Jag kommer ihåg den från jag var rätt liten för min lekkamrats pappa förestod då affären, så jag var där några gånger. Ekström läst också bygga det som kom att kallas Framtiden-huset efter ett kafé som låg en trappa upp.
Fontänen är egentligen en rätt enkel konstruktion, en kvadratisk bassäng med inskuret avrundade hörn i granit med ett arrangemang av vattenstrålar. Från början fanns det en samling oregelbundna stenblock i mitten och så några vattenstrålar rakt upp. Fontänen SO
Eller rättare sagt, allra först (före 1932, alltså) verkar det inte ha varit en fontän. På gamla bilder ser det ut som om det som senare blev en bassäng var en plantering, inramad av det som kom att bli bassängkanten. Åtminstone en del av bilderna är från före 1930 enligt frimärksstämplar.
11 från Framtiden f 1927
I centrum fanns då en hög lyktstolpe som verkar ha haft ett vackert ornerat fundament, och som i sin tur tycks ha funnit på platsen innan planteringsramen byggdes. 11 fr Framtiden
Åter till fontänen. På lite senare bilder ser man att arrangemanget av stenblock tagits bort, men vattenstrålarna är kvar.
Fontänen O o framtiden1948
Under en period fanns också lyktstolpen kvar men flyttad till strax norr om fontänen. Eller om man gjorde tvärtom.
Fontänen N gatustationen f 1945
Man kan också se att stenkanten var populär att sitta på, lagom hög och djup och med sin lite mjukt rundade översida.
Fontänen N Busstationen
Och vi är väl många som suttit där och tagit en glass även i mer modern tid.
Fontänen SO f 1992
Jag minns också att på 60- eller 70-talet kunde teknisterna i sta’n leka lite med fontänen. Man kunde tömma i tvättmedel så det blev ett skumhav. En gång har jag för mig att man släppte loss fisk i bassängen, eller om det möjligen var i dammen i stadsparken. Skojfriskt värre!
Vattenstrålarna byttes ut någon gång på typ 80-talet, jag har inte riktigt koll på när.
I samband med torgets renovering i början på 90-talet stängdes fontänen in bakom murarna, vilket det inte finns många anhängare av idag. Snarare tvärtom, många vill att murarna ska rivas och fontänen befrias!
Ekströmska fontänen har sett stora förändringar av stadens mest centrala plats. Från att ha varit centrum för handel och resande, till, ja, till vadå? Torget har ingen riktigt klar funktion idag. Visst kan det förekomma lite kommers, och en och annan marknad som använder ytan. Och ett och annat kulturellt arrangemang. Julgranen står där. Men det är inte längre något vardagsrum för katrineholmarna, vi har fått andra vanor.
Och nu är nya förändringar på gång. Ett bostadshus ska konsumera en del av ytan, det kan bli både bra och dåligt. Det är viktigt att det inte leder till en privatisering av vår mest allmänna plats. Och det är viktigt att det sker med stor respekt för torgmiljön. Dit hör omgivande byggnader, men också Ekströmska fontänen. I den bästa av världar handlar det inte om att ”bara” spara fontänen, utan att sätta en ny byggnad, fontänen och resten av torget i ett sammanhang som är till fördel för helheten. Det bör en duktig arkitekt klara.

Lantbruksutställningen -04

Kommer ni ihåg den? Inte? I och för sig var det 1904, men det var ju ändå en av samhällets riktigt stora begivenheter, så det är väl synd om den glöms bort. Alltså påminner vi lite om den. Hjelmberg har på ett alldeles utmärkt sätt beskrivit hur utställningen kom till och August Kullbergs roll i det hela. Uppenbarligen var utställningen ett marknadsföringsevent, syftande till att visa upp hans verksamhet men också hans person. Det var ingen slump att hans palats, får man väl nästan kalla det, stod klart samma år. Men jag lämnar allt det intressanta om innehållet i utställningen, förarbetena mm åt sidan och fokuserar på geografin. Så klart!

Utställningsområdet låg i huvudsak norr om Bondegatan, öster om Vattugränd, väster om Bievägen och till 100 m norr om Stensättersgatan. Det här blir ju nästan obegripligt så vi tittar på en karta istället.
LU 04 utan text-kompr
Kartan är baserade på kommunens stadskarta från 1986, en utmärkt karta som jag använt mig mycket av. Därav kulspetskladdet i vänstra delen.

Informationen jag lagt på kommunens karta kommer från en affisch som gör reklam för utställningen och som jag fotat av på kommmunarkivet. På kartan ovan kan man se byggnader, vägar och annat med röda siffror. Siffrorna står för:
1 Godtemplarhuset (Utställn. & Administration)
2 Hufvudentreen
3 Hufvudrestaurangen
4 Smörgåsrestaurang N:r 1
5 Estrad med vattentorn
6 Pressens Kiosk och Telefon
7 Musikpaviljongen
8 Industri- och Handtverksföreningens Villa
9 Grönkvists Mek. Verkst:s Paviljong
10 Andra Kl. Restaurang
11 Smörgåsrestaurang N:r 2
12 Jakthyddan
13 Event. Skytteutsställning
14 Plats för Enskild Paviljong
15 Väg till Slöjdutställningen (syns inte på kartan, lär ha varit Gersnäsgatan)

Man kan se några ljusbruna ovaler. Det är uppvisningsplatser för nötkreatur (de två mindre) och hästar (den stora). De faluröda rektanglarna symboliserar djurstallar, och de ljusgula är andra byggnader, de flesta nämnda i förteckningen ovan.

Naturligtvis finns det en del frågetecken, inget allvarligt. 1904 ägde alltså utställningen rum, och kartan kan ha gjorts året före. 1907 genomfördes ett ägoutbyte i trakten och en karta upprättades som omfattar det här området. Bara tre år senare alltså. Det finns likheter och skillnader mellan den kartan och kartan på affischen. Båda kartorna har med huvudrestaurangen (nr 3), Industri- och hantverksföreningens villa (nr 8), den finns för övrigt kvar än idag, och en del av vägarna. Gersnäs allé förstås, men även en del av de mindre vägarna.
Men det finns en skillnad när det gäller vägen som går alldeles väster om Skolgatan och norrut för att böja av österut. Den går på 1907 års karta påtagligt längre österut. Övriga vägar stämmer bra. Skulle man verkligen ha lagt om just den vägen? Varför då? Och övriga vägar stämmer ju. Sen finns det några byggnader med på 1907 års karta som inte är med på 1904 års, och det kan ju vara helt naturligt. Samhället växte ju.
En del av de nya byggnaderna ser ut som ekonomibyggnader, långsmala saker som inte finns med på senare kartor. Det är väl egentligen ett hus som sticker ut, det är inte med på 1904 års karta men på 1907 års. På Gersnäsgatans östra sida, mitt emellan Bondegatan och Stensättersgatan, ligger ett hus som byggdes i nationalromantisk stil, en riktig Ackzell-villa. Det lär ha kallats pepparkakshuset. Huset finns med på en del vykort, och det fanns kvar rätt länge, i nästan 60 år. 1963 byggdes det nuvarande hyreshuset på platsen och då var det kört för pepparkakshuset.
En annan stilla reflektion man kanske kan tillåta sig är att det inte kan ha varit någon liten insats att bygga upp ett sådant här utställningsområde. Och att ta hand om det efteråt. Vad hände med alla djurstallar och smörgåsrestauranger? Vetenskapen har inte svar på alla frågor. Än.