Katrineholm har också en lantmäterihistoria

Vad har lantmäteriet och lantmätarna med samhällsutbyggnaden att göra? Allt! Planer utan kartor är rätt svåra att föreställa sig. Men lantmätarna bidrar med något mer än kartor, de är med sin fastighetsrättsliga kunskap länken mellan den politiska visionen och den juridiskt gällande verkligheten. Så är det. Alltså är det på sin plats med några ord om hur lantmäteriet fungerade i slutet av 1800- och början av 1900-talet. Fungerade, ja vad man faktiskt gjorde kanske jag ska återkomma till, jag börjar med organisationen. Och jag begränsar mig till tiden runt år 1900, plus/minus några decennier.

Lantmäteriverksamheten i Sverige har sitt ursprung i städernas arbete med att mäta upp och hålla reda på tomter, gator och annat, större markägares (konungen, klostren, storgodsägare) behov av att hålla reda på sina egendomar samt den statliga lantmäteriverksamheten som kom till 1628, Sveriges näst äldsta myndighet. Den senare fick i uppdrag att mäta upp och kartera landet (till stor del för militära ändamål), vilket påbörjades tämligen omgående. Man kom också att jobba med att hålla reda på skattekraften hos markägarna, och man brukar säga att de här två drivkrafterna, försvaret och skatterna, alltid drivit på kartläggningen av landet. Det kanske inte bara är så.

Så småningom fick det statliga lantmäteriet också en roll att sköta de landreformer, skiftena, som staten ville ha genomförda. På 1700- och 1800-talen, ja ändå in på 1900-talet pågick först storskiften och enskiften och sedan laga skiften som helt omdanade landsbygden. För att kunna genomföra ett skifte måste den berörda marken mätas upp och karteras noggrant och olika ägoslag redovisas och värderas. Därför finns i lantmäteriarkiven fantastiska kartor som täcker en stor del av Sverige och visar hur marken använts och varit bebyggd. Och mycket av det materialet är åtkomligt för alla på Lantmäteriets hemsida.

Skiften handlade om att definiera vilken mark som hörde till ett visst hemman. På 1800-talet började det också bli möjligt att dela hemman i laga ordning (i olaga ordning skedde det nog hela tiden). Med tiden får vi därför allt mer detaljerad information om hur markanvändningen förändrades. När vi kommer in på 1900-talet blir så småningom köp av delar av fastigheter som inte blev föremål för lantmäteriförrättning ogiltig, vilket gjorde att mängden förrättningar ökar, och därmed mängden kartor.

En lite särskild fråga för oss ”forskare” är de stora godsen. De berördes inte av särskilt många lantmäteriförrättningar annat än vid sina yttre gränser. Inne i sitt innehav kunde de, som alla markägare, göra lite hur de ville utan att blanda in lantmäteriet. Därför finns det inte så mycket material hos Lantmäteriet om till exempel Eriksberg, inom vars område nästan halva det gamla Katrineholm låg.

Nu några nedslag i lantmäteriets organisatoriska historia. Vi börjar på 1800-talet, eftersom Katrineholm inte fanns innan dess. När samhället kom till fanns det en förste lantmätare i varje residensstad. Förste lantmätaren kunde själv genomföra lantmäteriförrättningar, och skulle göra det om statligt ägd mark berördes. Annars var det upp till markägaren att själv välja vilken lantmätare man ville ha. Det var alltså fri konkurrens. Man kunde till och med ta en lantmätare som var verksam i ett annat län. Lantmätarna kallades kommissionslantmätare, och var alltså fria företagare. De hade en särställning som ”icke statligt anställda statliga tjänstemän”. För varje förrättning skulle ett förordnande utfärdas av Konungens Befallningshavande (KB), dvs landshövdingen. Kommissionslantmätarna fick sina intäkter från markägarna via en taxa som riksdagen beslutade om, så kring taxan var det inte konkurrens. Förste lantmätaren var dock avlönad av staten.

Det här systemet var i bruk fram till 1909. Man såg sig då tvungen att genomföra en förändring, för konkurrensen blev så stor så lantmätarna hade svårt att överleva på sina inkomster, i vart fall i områden som hade det mindre väl ställt. Till exempel kände man sig ibland tvungen att ta betalt under taxan för att få jobb. Riksdagen beslutade då att man skulle införa en distriktsindelning, och inom varje distrikt fick lantmätaren, som fortfarande var ”fri” företagare, monopol. Dessutom moderniserades taxan. För Sörmlands del innebar reformen att länet blev indelat i två distrikt, Eskilstuna och Nyköping. Vid den här tiden skedde också en del viktigt lagstiftningsarbete, t ex tillkom 1907 den första stadsplanelagen och 1908 en jordregisterförordning.
1921 kom nästa stora omorganisation. Sörmlands två distrikt blev fem, Katrineholm, Flen och Gnesta tillkom. Förste lantmätaren bytte titel till överlantmätare, en titel som fanns kvar till 2012. Och överlantmätaren fick ett ”förmansskap” över distriktslantmätarna, en något oklar chefsroll som utvecklades ganska olika på olika håll. Överhuvudtaget var dessa första 20 år på 1900-talet en tid av mycket stark organisatorisk utveckling av lantmäteriet.

Nog med organisatoriskt snack för tillfället. Bara en till notering, 1948 förstatligades distriktslantmäteriet, och så är det än idag. Först då blev lantmätarna statliga tjänstemän fullt ut.

Katrineholms tidiga stadsplaner

Jag skulle vilja uttrycka det som att stadsplaner var (från och med 1987 talar man om detalj-planer) åtminstone två företeelser. De var en formell reglering av en orts utbyggnad. Man fick inte använda marken i strid med stadsplanen. Inte bygga hus där det skulle vara gator etcetera. De hade vad man kallar rättskraft. Men de var också ett uttryck för stadens eller kommunens ambitioner, om en ort skulle växa eller bevaras, om man ville dra till sig industri eller bevara en idyll. Den senare ambitionen kom med tiden allt mer i skymundan, och en effekt man ser av detta är att planerna blir mindre och mer detaljerade, medan de breda penseldragen alltmer uteblir. Eftersom kommunerna har planmonopol, dvs alldeles själva bestämmer om och hur ett område ska planläggas, är det ett uttryck för att man velat ha det så. En förklaring är säkert att den första planen blir av nödvändighet heltäckande, man går från ingenting till någon form av plan. Sedan handlar det mer om att utveckla och förändra planen. Så småningom införs också särskilda planer för att visa på de mer övergripande ambitionerna. Något annat som hänt (enligt min erfarenhet, kan vara fel) är att staden, kommunen, själv i något mindre ut-sträckning tar initiativ till planläggning. Det är mer så att en exploatör har en idé som kräver planläggning, och det driver processen.

En viktig drivkraft för Katrineholm att upphöjas till municipalsamhälle var att man då fick möjlighet att besluta om stadsplaner och på så vis få lite ordning på samhällets utbyggnad. Som bekant kom beslutet om municipalsamhället 1883. Ska man vara noga kom termen municipalsamhälle först 1898, men möjligheterna att införa motsvarande regler kom 1868 för ordningsstadgan och 1874 för brand-, byggnads- och hälsovårdsstadgorna. För att inte trassla till det i onödan använder jag termen municipalsamhälle även för tiden före 1898. Den som vill fördjupa sig i de här reglernas utveckling hittar en hel del intressant på Wikipedia. Där finns också mycket intressant om stadsplaneringens utveckling i Sverige.

Redan i slutet på 1870-talet hade arbetet på en stadsplan över Katrineholm påbörjats. Kom-missionslantmätare Raguel Essén tog fram en karta över samhället som finns bevarad daterad 1880, kompletterad och uppdaterad 1882 och 1884. Den här kartan var i första hand till för att avgränsa det område som skulle utgöra municipalsamhälle. Men den innehåller också ännu icke byggda vägar, parker och annat (till exempel kommentaren ”vägar som är avsedda att raseras”) som antyder att den har ambitionen att bli en plan, en stadsplan. Jag har just nu inte koll på om något försök gjordes att få Kgl. Befallningshavande (=länsstyrelsen) att fastställa den som stadsplan. Jag tror i vilket fall som helst att något sådant beslut aldrig togs.

Det finns en mycket intressant variant av Esséns karta som benämns Plankarta öfver det till tomtplatser upplåtna området vid Katrineholms Jernvägsstation. Den är baserad på den ovan nämnda Essénska kartan, men den har lite mer av ”plankaraktär”. Den använder färger för att symbolisera något, men vad framgår inte. Kartan har ingen teckenförklaring. Den anger också planerade, outnyttjade tomplatser. Jag har skrivit om den här förut under rubriken 1884??, så jag fördjupar mig inte mer i den här. Men en bild av själva kartan kan jag bjuda på.

Nästa försök gjordes 1891-1895. Förste lantmätare Axel W Lodén upprättade kartan 1891-1892. 1895 beslöt K Bfhde (en kortare förkortning av ovanstående, det finns en ännu kortare: KB) att fastställa stadsplanen. Det var säkert en betydelsefull milstolpe för det lilla samhället.
Katrineholm 1895-kompr

Det dröjde 34 år, till 1929, innan en ny heltäckande stadsplan togs fram, sista gången det skedde. 1895 års plan kompletterades dock söderut år 1900, området utsträcktes med två rader kvarter från Djulögatan till Linnévägen.
Katrineholm 1900-kompr

Det är dessutom anmärkningsvärt (men behöver inte alls vara fel) att 1929 års plan fortfarande gäller i begränsade delar av staden. Efter 1929 blir det glesare med mer omfattande planer, det kommer mer att handla om enstaka kvarter, till och med enstaka tomter, eller i några fall faktiskt stadsdelar. Men de senare exemplen är relativt få.
Stadsplan 1929-kompr

Det finns en vetenskaplig uppsats för den som är nyfiken på Katrineholms tidiga planmässiga utbyggnad. Den heter Katrineholm –Planering och bebyggelse i ett stationssamhälle 1880-1915 och är författad av Anita Håkansson, studerande på konstvetenskapliga institutionen vid Stockholms universitet och presenterad 1994. Intressanta resonemang, och med en intressant källförteckning.

En egenskap hos stadsplaner är att de visar två tidsmässigt åtskilda situationer. Det finns en redovisning av hur det ser ut just nu, det kallas för grundkarta. Och så finns det en framåt-blick, hur ska det bli i framtiden? Det är alltså själva planen. Grundkartan är ju väldigt intres-sant for oss (mig) som vill se hur staden växte fram. Där kan man se hur det såg ut precis in-nan ett nytt byggnadsprojekt sattes igång.

Och som sagt, stadsplaner görs inte längre. Sedan 1987 finns bara begreppet detaljplan, där man skiljer på kommunalt och enskilt huvudmannaskap. Som numera kan blandas. Nä, nu räcker det med formalia, det här är inte en kurs i Plan- och Bygglagen. Läs den gärna själva! Eller kolla på Wikipedia.

Katrineholms gårdar

Inom den del av Katrineholm som jag ägnar mig åt på den här webbplatsen låg det från början ett antal bondgårdar. Till Djulö hörde Sandbäcken, Pålstorp, Mauritztorp, Lövåsen och Gertrudboda. Och under Eriksberg lydde Stensätter och Nolnäs. Området berördes av flera gårdars mark, men det här är de brukningscentra, för att ta ett modernt ord, som fanns här. Flera av namnen finns kvar som benämningar på delar av staden. Var låg de då, gårdarna?

Sandbäckens gård låg där Kullbergska sjukhuset ligger idag. Huvudbyggnaden låg ungefär vid eller norr om akuten. Alltså finns rimligen inget kvar, eventuella rester försvann vid byggandet av sjukhuset. På sjukhustomten fanns också två äldre hus vid Floragatan (till höger på bilden), strax norr om där ambulansintaget är idag, men de byggdes på 1910-talet respektive runt 1950 och är alltså inte ursprungliga. Och så fanns där ett hus från 1900-talets början som låg lite söder om själva Sandbäckens gård och som fanns kvar till runt 1960. Sjukhusets utbyggnad är en så komplicerad historia, särskilt om man blandar in de hus som också försvunnit, så det får nog bli en egen artikel så småningom.

Pålstorp låg på Kulltorpsgatan, mellan Sågmogatan och Götgatan. Tomten sträckte sig in i villakvarteret öster om Kulltorpsgatan och väster om gatan in på Sandbäckens fritidshems område. Pålstorp finns ju inte kvar, men det gör Pålstorspsstugan något öster om den del av Katrineholm som jag karterat.

Mauritztorp kunde man hitta tvärs över gatan från AVA-huset, mellan huset Malmgatan 2 och Trädgårdsgatan. På den här tomten byggde Mamsell Hanna Andersson, som drev järnvägshotellet en tid, sin ganska pampiga bostad. Båda husen revs inför bygget av de nya kåkarna i gult tegel 1956.

Gertrudboda låg mer centralt, ungefär där Nämndhuset ligger idag. Noga räknat bakom södra delen av huset, ungefär där den Maunsbachska villan senare byggdes. Jag antar att det var då Gertrudboda revs, någon gång runt förra sekelskiftet. Till Gertrudboda hörde ekonomibyggnader både ungefär vid och söder om Gröna Kulle och vid Mariakyrkan.

Slutligen, för Djulös del, kunde man finna Lövåsens huvudbyggnad i hörnet av Bondegatan och Vallavägen, vid Bondegatan 44. Lövåsens gård är inte att förväxla med Lövåsens fattiggård eller vårdanstalt som låg där Lövåsens äldreboende, tidigare sjukhem, ligger idag. Lövåsens gård revs 1935, medan Lövåsens vårdanstalt byggdes 1902 och revs, ja när då? Någon gång kring 1980.

Och så har vi Eriksbergsgårdarna. Stensätter låg på Storgatan alldeles vid infarten till parkeringen vid Pressbyrån, väster om Kullbergska huset. Till gården hörde flera hus som fanns mellan det jag antar var huvudbyggnaden på Storgatan och alldeles väster om stinsbostaden. Stensätter revs väldigt tidigt. 1880 var det borta. En gissning jag gör är att det revs direkt när järnvägen byggdes eftersom en del av tomten kom att ingå i järnvägens mark.

Nolnäs revs också tidigt. Boningshuset låg i det som idag är Nolnäsparken mellan Gamla Kyrkogården och Vingåkersvägen. Den här delen av staden upprättades det inga kartor över under ganska lång tid, och jag hittar inga andra uppgifter heller. Så jag vet bara ungefär var gården låg och att den var borta 1920. På platsen finns en del buskar som nog kan vara från tiden.

Utanför ”mitt” kartområde hittar man Malinboda, Nävertorp och Kerstinboda (Djulö) och Gersnäs och Lasstorp (Eriksberg). Och Katrineholms gård förstås! Den hörde till Eriksberg. Och så några mindre stugor och torp, Talltullen finns kvar än idag, Sandstugan (inte att förväxla med Sandbäcksstugan) söder om Oppundavägen fanns bara en kort period, Grindstugan fanns kvar rätt länge. Etcetera och med mera.

Vad finns överhuvudtaget kvar idag från jordbrukssamhällets tid inom stadens hank och stör? Talltullen har jag nämnt. Nävertorpsstugan har jag inte nämnt för den ligger utanför min karta, samma med Kerstinboda vid Mejerigatan, för att inte tala om Laggarhult, det gamla komministerbostället. Sen är det nog finito om man inte definierar staden väldigt generöst. Igen, det är välstädat.

Gammal som gatan

Kapitlet gator är intressant. Gatunätet formar en stad mer än man kanske vanligen tänker på. Det är inte bara husen som gör det. Gatorna ger skelettet, tänk bara på skillnaden mellan en modern rutnätsstad med breda boulevarder och en medeltida stad med slingrande gator och trånga gränder. Katrineholm har inte ett medeltida gatunät, utan får väl anses höra till rutnätsstäderna (utom i de lite mer moderna villaområdena där gatorna getts mer eller mindre motiverade böjar).

Det är några gator som är lite mer intressanta än andra i staden. Jag tänker på de som påminner oss om det gamla jordbrukssamhället, de som fanns här före järnvägen. De är inte många, så jag kan räkna upp dem. Först och främst har vi Oppundavägen som ju var det stora trafikstråket i den här delen av Sörmland. Den var en landsväg som följde åsen (gamla vägar gjorde ofta det för där var det lite torrare och fast men ändå hyfsat jämnt underlag) och som passerade området på väg från Örebro till Nyköping. Den ”vägen” är mycket gammal och kan till exempel ses på en karta från 1600-talet, men den är förmodligen betydligt äldre än så. Men kanske inte var så mycket till väg om man går långt tillbaks.

Nästa som måste nämnas är Eriksbergsvägen-Vasavägen som hade en föregångare i en landsväg som gick från Talltullen, där den anslöt till Djulö allé och Nyköpingsvägen, till Katrineholms gård. Längst i söder följde den inte dagens gator utan gick i en båge över åsen lite öster och norr om Åsliden och Åsgatan.

En mindre landsväg, eller kanske bara körväg, som fanns före järnvägens tillkomst var nuvarande Vingåkersvägen ungefär från Linnévägen till Djulögatan. Den fortsatte mot nordost genom nuvarande kvarteret Rosenbusken, men där den förstås helt borta. Likaså är Gång- och cykelvägen från Vallavägen bort mot Lövåsen en gammal väg som man fortfarande kan använda. Den skar genom kvarteret Cypressen och följde sedan ungefär sträckningen av Kapellgatan. Trädgårdsgatan är en gammal väg som ledde från Sandbäckens gård till järnvägsövergången, och tidigt började man bygga hus längs dess västra del. Fredsgatans östligaste del vid Inferno stämmer en bit rätt bra med en gammal väg som gick där, men det kanske mer är en slump.

En gata i centrum som inte följer rutnätsmönstret riktigt är ju Köpmangatan, från torget till Vasavägen. Och mycket riktigt, det är en gammal väg! Det var här den nämnda vägen till Katrineholms gård gick.

Jag har en alldeles egen teori också. Vid kyrkan, i väster går en promenadväg från platsen framför församlingshemmet och mot Gersnäsgatan. Den fanns där direkt när kyrkan byggdes, det kan man bland annat se på vykort, och då gick den mot hörnet av Bondegatan och Gersnäsgatan. Och den stämmer i sträckning ganska bra med förlängningen av Gersnäs allé, som gick rakt ner till Stensätters gård som låg ungefär där Kullbergska huset ligger idag. Så jag inbillar mig gärna att den promenadvägen är en gammal landsväg!

Så mycket mer i vägväg fanns det inte i staden som man fortfarande kan se rester av. Någon gång när jag inte har något annat för mig ska jag fixa till en karta där man kan se vägar från olika tider. Någon gång.

The beginning of the start

Jag tror jag börjar förstå hur det gick till i början. I alla fall har jag en första aning, som förstås kan vara helt fel. Men kan det ha varit så här, att när det inte fanns någon formell organisation som var Samhället, dvs före 1884, så var det markägarna som styrde (OK, de gjorde det sen också, men inom ramen för samhällsorganisationen och det är faktiskt en annan sak!)? Sockenstämman i Stora Malms socken kan vi nog lämna därhän. Nej, det var säkert Djulö och Eriksberg som planerade och bestämde. Och båda egendomarna var uppdelade på arrendatorer, under Djulö fanns Gertrudboda, Mauritztorp och Sandbäcken, under Eriksberg fanns Stensätter, Lövåsen och Nolnäs. Och andra. Man kan ju undra över roll- (=makt-) fördelningen mellan godsen och arrendatorerna. Men hur som helst, finns det ingen annan så är det markägarna som bestämmer.

Så jordägarna satte agendan. Vilken agenda då? Vad var deras mål med Katrineholm? Var det att sälja mark inom stationssamhället till högsta möjliga pris eller att få en utveckling av bygden (som i så fall antagligen skulle öka värdet på all, deras och andras, mark i området)? Fanns det någon ambition från de stora jordägarnas sida att freda åkermarken? Hur såg man på skogen vid den här tiden, som ett ohägn, en betesmark eller som en slumrande förmögenhet (eller tillhåll för rovdjur och rövare)? Vi vet att de, i alla fall Eriksberg, drev på eller åtminstone var positiva till järnvägen. Den gav ju nya möjligheter till avyttring av jordbruksprodukter. Men för att tillfredsställa det önskemålet krävs ju bara en lastkaj vid stationen. Inte ett fullt fungerande samhälle. Hur funderade herrskapen på Djulö och Eriksberg över Katrineholms stationssamhälles framtid? Det är den fråga vi alla ställer oss! Väl? Och hur får man reda på svaret?

Katrineholms stad år 1860

Rubriken innehåller flera anakronismer. Katrineholm blev stad först år 1917, det är väl det mest uppenbara. Katrineholm fanns överhuvudtaget inte år 1860. Det är väl det andra. Fast, jo, det gjorde det, men inte det Katrineholm jag avser. Katrineholms gård fanns, men inte järnvägssamhället Katrineholm.

Men hur såg det område ut som senare blev Katrineholm ut år 1860, alldeles innan järnvägen drogs fram? Katrineholm uppstod som samhälle 1862 i och med att västra stambanan byggdes och en station med namnet Katrineholm (namnet kom från Katrineholms gård NV om stationen) anlades här. 1860 fanns här alltså ingenting. En jordbruksbygd, skog, lite leriga lands- och körvägar. Det mest spännande var väl vägen på och söder om åsen, vägen mellan Nyköping och Örebro som gått här sedan eviga tider. Man kan anta att den vägen använde både kungar och stråtrövare (skillnaden var kanske inte alltid alldeles uppenbar). Men jag hoppar över hela medeltiden och nyare tiden fram till 1860 (jag kanske ska återkomma till detta äldre skeende senare, vet inte). Så nu är det 1860 och snart ska ståndsriksdagen avskaffas. Och då ser det ut så här i Katrineholm (typ):
1860 m gator
En rätt typisk sörmländsk jordbruksbygd. Skog, beten och åker. Totalt har man beräknat (jag antar att husförhörslängderna ger exakt besked på den punkten) att 150 personer bodde inom det område som blev Katrineholm. Det ser ju trevligt om än lite sömnigt ut. De som bodde här hade nog inte så mycket möjlighet eller snarare tid till underhållning, men om man ville vara lite social kunde man ju alltid använda 1860 års Facebook och ta sig till åsen och titta om någon åkte förbi. Det gjorde dom nog inte.

Om osäkra byggår

Jag håller på och bygger upp en databas över Katrineholms byggnaders byggår. Med byggår menar jag när en byggnad blev färdig. Vad menas då med det mera precist, och vilka källor finns för det? Jag har i huvudsak utgått från fastighetstaxeringslängdens uppgift om nybyggnadsår (inte att förväxla med längdens värdeår som tar hänsyn till renoveringar mm). Nybyggnadsåret ska avse när byggnaden var färdig att tas i bruk, och det är alltså det jag vill få fram. Men det finns schabloner i längden som innebär att om nybyggnadsåret är väldigt tidigt påverkas inte värdeåret, som är det som ligger till grund för taxeringen. Då blir värdeåret schablonmässigt 1929 vad nybyggnadsåret än är. Och då saknas incitament för deklaranten, och skattemyndigheten, att lägga energi på att få fram det verkliga nybyggnadsåret, och därför hittar man många byggnader med nybyggnadsåret 1929.

En alternativ källa är förstås byggnadsnämndens (eller dess senare motsvarigheters) uppgifter om vilket år bygglov beviljats. Men att ett bygglov beviljats ett visst år är ju inte detsamma som att byggnaden uppförts, och blivit färdigställd, det året. Normalt tar det kanske ett knappt år att bygga ett hus, men det kan ju vara så att av någon anledning väntar man några år med att sätta spaden i marken. Det kan ju dessutom i enstaka fall tänkas att bygglov beviljats i efterhand för ett redan uppfört hus. Så byggnadsnämndens uppgift om att bygglov beviljades 1935 och skattemyndighetens uppgift om nybyggnadsåret 1939 behöver inte vara motstridiga.

En tredje källa är kartorna. Det finns olika slags kartor som redovisar byggnader och som är tidsmärkta. Jag har använt mig av tre typer: Stadskartor, som redovisar hela staden och som upprättats ganska regelbundet med 10-15 års intervall. Lantmäterikartor som upprättats i samband med lantmäteriförrättningar och som ofta redovisar befintliga byggnader på berörd fastighet och också ofta grannfastigheterna. Och slutligen grundkartor till stads- eller detaljplaner, som ligger som en bakgrundskarta i planen. Det här är bra källmaterial, men med vissa problem. För det första finns det inte en stadskarta för varje år, utan man kan få fram ett intervall att en byggnad t ex troligen uppförts mellan 1880 och 1892. Det andra är att kartorna ofta tog flera år att framställa. T ex så anger Ackzell att hans karta från 1912 använde material från 1891 till 1912. Slutligen har vi exempel på att kartor, som säkert var kostsamma att ta fram, användes under en längre tid och då uppdaterades med tillkommande byggnader (det har jag t ex belägg för avseende Raguel Esséns karta från 1880). Och en grundkarta för en stadsplan, var det verkligen så viktigt att den var 100 % uppdaterad (som är tillbakablickande) när man beslutade om planen (som är framåtblickande)? Vet vi det? Det fanns förstås regler om det, men det är ju inte säkert att man följde dem.

Det finns uppgifter i olika böcker, som jag också använt mig av. Hjelmbergs trilogi t ex, här finns många uppgifter om när hus byggts, men aldrig anges vad uppgiften grundar sig på. Och det är typiskt, källhänvisningar hör liksom inte till det här med hembygdsforskning. Och jag är inte bättre jag.

Ytterligare en källa, som jag inte använt mig av men som jag inser har vissa möjligheter, är att analysera bilder. Jag har en diger samling bilder, de 800 vykort jag lagt ut på hemsidan, och flera hundra därutöver. Man skulle naturligtvis kunna datera vykorten med lite ansträngning, bl a utifrån vilka byggnader som finns eller inte finns på dem, när de är daterade, frimärksstämplar etc. Och sen skulle man kunna använda de daterade vykorten för att datera byggnaderna. Det är ett mycket stort problem förknippat med detta. Det krävs som nämnts en ansträngning, innebär en massa jobb, och jag är inte förtjust i ansträngningar. Dessutom blir det kvar en del osäkerhet, men det är framförallt arbetsinsatsen jag tvekar inför (jag tvekar som sagt alltid inför arbetsinsatser).

Och så har vi den eminenta pågående serien varannan lördag i Katrineholms-Kuriren, Det var då. En fantastisk pågående historieberättelse om det svunna Katrineholm som bland mycket annat ger oss en del byggår. Men det riktigt stora i det berättandet är de sammanhållna historierna kring ett hus eller en person! Lena och Roland, ni gör en ovärderlig insats för vår historieskrivning!

Så, vad är slutsatsen? Jo, den databas jag bygger upp kring när husen i Katrineholm byggdes, och när de försvann, är och kommer att vara behäftad med fel och oklarheter. Jag kan tänka mig att precisionen för angivet byggår när vi är längre tillbaks i tiden kommer att vara ca 2 år. Men jag kommer också att i vissa (ganska många) fall bli tvungen att nöja mig med att ange ett intervall för när huset byggdes. Precisionen kan öka successivt, men vi kommer aldrig, aldrig att nå dithän att vi kan med säkerhet säga för alla hus i Katrineholm vilket år de byggdes. Sorry, men så är det. Men en bra bit på väg kan vi komma. Min databas kommer att ange den bästa uppgift jag kunnat finna för när en byggnad färdigställdes (jag tar gärna hjälp av den som läser detta för det). Jag tror att de lite osäkra uppgifterna är tillräckliga för att få en bild av hur staden växte fram!

1884??

Jag har gjort ett fynd! I Lantmäteriets arkiv har jag hittat en ”Plan Karta öfver det till tomtplatser upplåtna området vid Katrineholms Jernvägssstation” enligt uppgift från arkivet från 1884. Den består endast av en plankarta, inga andra handlingar, och kartan är inte i sig själv daterad. Den enda texten på kartan är: ”Plan Karta öfver det till tomtplatser upplåtna området vid Katrineholms Jernvägsstation. Transporterad från skalan 1/800/del af John Johnsson” (namnet är något svårtytt).
Innehållet i plankartan förbryllar. Det fattas åtskilliga hus på kartan som finns med på Esséns karta från 1880. Alltså är antingen plankartans redovisning av byggnader äldre än från 1884, eller så visar Esséns karta en senare situation. Det mesta talar nog för att plankartan är äldre än vad arkivet uppger. Esséns karta gjordes för att vara ett underlag till inrättandet av municipalsamhället, vilket gör det rimligt att den är från 1880. Den kan sedan i och för sig ha använts under en längre tid och uppdaterats med nytillkomna hus, men det känns ganska osäkert. Det känns allt mer angeläget att få se Esséns original, men var finns det? Inte hos Lantmäteriet i vart fall, kommunarkivet kanske? Det vore också väldigt intressant att få ta del av mer uppgifter om plankartans tillkomst, naturligtvis framförallt när den gjordes. Vad säger municipalsamhällets handlingar? Jag ställer kosan till kommunarkivet och tar reda på det.

Katrineholm 1880

Jag nämnde i mitt första inlägg att jag tycker att den allra första perioden i Katrineholms historia är lite extra intressant. Problemet är att vi inte vet så mycket om hur samhället växte till de första 20 åren. Vi vet att det 1862 inte fanns något annat än jord- och skogsbruk här, men i och med järnvägens tillkomst, och särskilt när Katrineholm blev knutpunkt mellan västra och södra stambanorna, växte samhället snabbt. 150 invånare 1862 hade blivit till 850 1883! Till sekelskiftet drygt 2800 och vid stadsbildandet 1917 mer än 6600. De första åren är fantasieggande. En ort som växer så det knakar och som ännu inte fått någon som helst stadga. 1883 fick man det i viss mån i och med att Katrineholm då blev municipalsamhälle, men innan dess var samhället bara en förvuxen by inom Stora Malms församling. Hur var det att leva här då?
Det finns en karta från 1880 som visar hur samhället såg ut då. Den är gjord av lantmätaren Raguel Essén. Jag har kopior av den i tre olika versioner, som inte skiljer sig nämnvärt åt innehållsmässigt. Det måste ju finnas ett original, men det har jag inte sett om det inte är en av de två versionerna jag har. Kartan är mycket intressant. Till exempel visar den att samhället är nästan exakt lika stort norr som söder om järnvägen. Jag har alltid fått höra att Katrineholm först växte till norr om järnvägen och sedan söder om den. Det måste i så fall ha varit före 1880. Vad grundar sig det påståendet på? Jag skulle gärna vilja ta del av det.
En annan intressant sak man kan se är krocken mellan den gamla jordbruksbygdens infrastruktur och det nya samhällets. Det man ser är vägarna och gatorna. Essén har ritat gator som man kan gissa inte var byggda, men som planerades. Gamla körvägar syns också som ofta går på diagonalen mot gatunätet. Och så finns där åtskilliga hus som är orienterade efter riktningen på körvägarna, inte gatorna. De flesta ligger dock enligt gatunätet. Här ser man alltså två system som samtidigt tillämpas, men samhällets planerade gator vinner förstås så småningom. Det byggs efter 1880 få nya hus på snedden, kanske inte något? Däremot fanns en del av de gamla kvar väldigt länge. Och åtminstone ett än idag, Djulögatan 21. Jag vet dock inte om det var byggt redan 1880, kartan täcker inte området där huset ligger och jag har f.n. inga andra uppgifter om när det byggdes.
På kartan finns en park inritad, som säkert inte anlades (nuvarande kvarteret Nejlikan) och ett torg på Norr framför järnvägsstationen, det kan man väl tänka sig fanns som en öppen yta för att få rum med hästskjutsar och diligenser. Stortorget är inritat som ett kvarter med tre bostadstomter, alltså inte torg, men enligt Hilding Hjelmberg var det torgförsäljning i västra delen. Framför nuvarande entrén till Kvarnen är inritat en kreaturshandelsplats.
Det är några av husen på 1880 års karta som ännu finns kvar, men inte särskilt många. Järnvägsstationen och gamla hotell Linden förstås, stinsbostaden, huset i korsningen Storgatan-Bievägen (Bievägen 1, pastorsexpeditionen), huset i korsningen Gersnäsgatan och Kyrkogatan (Kyrkogatan 16) och huset Drottninggatan 6. Det er de hele, som danskarna säger. Vi har varit duktiga på att städa bort historien i Katrineholm!
Man kan också se de första byggnaderna till Carl Fredrikssons Träförädling (anlades 1876) som bl a kom att bygga många hus i staden. Och 1878 startade August Kullberg sin grosshandelsfirma i staden.

Katrineholm 1881
Klåfingrig som jag är har jag inte kunnat låta bli att fantisera ihop en karta över Katrineholm 1880. Underlaget är förstås Esséns karta från året. Till det har jag lagt information om vad som var skog och åker som jag hämtat från äldre och yngre lantmäterikartor. Slutligen har jag gissat mig till att gatorna nog inte var så mycket vad vi menar med gator idag, utan mer lands- eller körvägar. Och att tomterna har anslutit till dessa. Vi får ett landsbygdssamhälle med ett 100-tal bostadshus, som alltså rymde ca 800 personer. Man bodde trångt, och många hus som vi nog idag skulle uppfatta som vanliga enfamiljsvillor rymde kanske fyra lägenheter med gud vet hur många boende i varje. Det är kanske inte heller alldeles klart vad som var ett bostadshus då, några av husen som på Esséns karta markerats som bostadshus dyker upp på senare kartor som uthus. Och en del av Esséns bostadshus är synnerligen små. Det hände nog också att man vinterbonade och inredde uthus som bostäder. Det var nog inte i alla avseenden bättre förr. Jag har också gjort kartor från 1877 och 1884 som man hittar på min webbsidas kartdel. min gissning just nu är att kartan ovan som jag påstår visar hur det såg ut 1880 mer speglar situationen 1884.
Tyvärr finns det inga vykort från den här tiden. Vykort med bilder från städer och landskap (topografiska vykort) lär inte har givits ut i Sverige förrän en bra bit in på 1890-talet. Därför får vi använda vår fantasi till att göra oss bilder av hur det kan ha sett ut. Min bild blir rätt lerig och smutsig, korna råmar hundra meter bort, en lite rucklig håla men med sin första industri, ett handelsföretag och mycket framtidsförhoppningar. Det kunde ju inte gärna bli värre…

Hej världen!

Välkommen till Kattneholm! Katrineholm, som storsvenskarna säger, är en liten stad i västra Sörmland med ett spännande förflutet. Här ska vi försöka återskapa en del av detta förflutna.

Så, vad är ramarna? När det gäller staden så startade dess tillblivelse 1862 med att en järnvägsstation anlades här, ganska så exakt mitt i ingenting. Typisk sörmländskt skogslandskap avbrutet av lite gärden, bäckar och sjöar. Inom det blivande stadsområdet bodde ca 150 människor som ägnade sig åt jord- och skogsbruk som de gjort i evigheter utan att något spännande någonsin hände. Men så kom järnvägen. Rallare. Inflytande utifrån. Och inflyttande, människor flyttade in från exotiska platser som Lerbo och Vingåker. Och Närke! Hur skulle detta sluta? Ja, det vet vi inte än. Några milstolpar på vägen är 1883 då orten blev municipalsamhälle och 1917 då staden blev stad. Det har varit kommunreformer på 1950-talet (berörde knappast staden Katrineholm) och på 1970-talet. Kattneholm utvecklas fortfarande och människor flyttar fortfarande hit från än mer exotiska platser än Lerbo och Vingåker. Det finns mycket att berätta om denna plats, denna prick i universum. Jag tror att det är bäst om vi tar det pö om pö.

Ramarna för webbplatsen då. Här kan du som vill diskutera Katrineholms historiska utveckling göra det. Själv är jag särskilt intresserad av om du har information om de bilder jag lagt ut, eller vet något om när husen i staden byggdes (jag kommer senare att lägga ut det jag vet om det). När det gäller det senare är jag själv mest intresserad av tiden fram till bildandet av municipalsamhället. Och det är förstås för att vi vet så lite om det.

Ja men, då kör vi väl igång! Frågor på det?

Roger