Öltankar

Det finns olika öltyper. Och olika typer är populära i olika delar av världen och bland olika grupper av öldrickare. Nu tänkte jag inte räkna upp alla öltyper och vad som karaktäriserar dem, de som vill ha en sån lista kan t ex titta på Sveriges hembryggareförenings (SHBF) öltypsdefinitioner som de beslutar om varje år. Det senare var måhända en överraskning, men det är faktiskt så att öltyperna utvecklas och förändras, och ska man ha en aktuell typlista måste man uppdatera den ibland. Det finns en amerikansk motsvarande också, ja förmodligen finns det väl en i varje land.

När jag nu nämner orden amerikansk och öl i samma stycke finns det anledning att slå hål på en myt. All amerikansk öl är inte smaklös. Det som brukar kallas amerikansk lager (för att det är det), skulle jag kalla smaklös. Det är öl som är framtagen enbart för att släcka törsten och inte reta någon, och det är väl ett syfte så bra som något. För egen del föredrar jag vatten för det ändamålet. Men, det är också så att USA i hög grad har drivit utvecklingen mot mer hantverksmässigt bryggande och det bryggs fantastisk öl där borta. IPA har väl de flesta hört talas om, det är ju så väldigt hippt. Den moderna IPAn uppfanns i USA och förutsätter amerikansk humle. Den traditionella engelska IPAn är något annat. När man googlar efter ölrecept så var hamnar man då? Inte i Tyskland eller Tjeckien, dessa stora öldrickarländer, inte heller i England eller Belgien. Nej, i USA. Så nästa gång du säger att amerikansk öl är "fucking close to water", som ett uttryck lyder (det är visst en kanot inblandad i det också), så var gärna lite mer specifik.

En stor stark är något av ett skällsord i hembryggarkretsar, eller kanske hellre hantverksbryggarkretsar (craft brewing på engelska). Jag kan förstå det på ett sätt, men jag tycker det är lite väl pretto att bara såga den stora starken sådär. Den har sin plats också. Det bryggs bra industriöl, själv tycker jag bra om Mariestad och tänker inte försöka göra något likadant för det skulle jag inte klara av. Överhuvudtaget är den moderna europeiska lagern, industriölen, inte lätt att kopiera hantverksmässigt. Problemet är att det smakar så pass lite om den att felsmaker, som man lätt får, märks direkt. En IPA är rena barnleken i det avseendet, så full med smak och arom i sig att eventuella felsmaker diskret försvinner i mängden. Ska man brygga sin första öl är IPA bra att börja med, man blir dessutom själv liksom omgivningen rätt säkert imponerad av resultatet. Så småningom kan man pröva en lager, men kanske inte som första brygd.

Jag är på jakt efter en riktigt bra pils, en nordtysk sådan. Det är en av mina absoluta favoriter på öllistan, men det är inte enkelt att få till det bra. Någon gång lyckas det, och då går det förstås inte att upprepa. Jag har nog gett mig på det bortåt ett tiotal gånger nu och förstår mer och mer vad som är kritiskt. Kanske två-tre gånger har jag blivit nöjd. Men nästa gång, då sitter den! En förusättning är vinter, eller vår, med riktigt kallt vatten till kylningen av vörten.

Den där riktigt humlestinna IPAn som framförallt smakar grapefruktskal känner jag inte riktigt för. När det gäller ale rör jag mig mer mot engelsk pale ale, EPA. Gärna experimenterandes med också annat än engelsk klassisk humle. Den där riktiga pubölen, snäll och trevlig (men den får gärna ha lite mer kolsyra i sig än typisk EPA). Jag har blivit lite förstjust i Nya Zeeländsk humle, och den i en EPA, det har jag prövat och befunnit gott. Slovensk humle gör sig också bra i en engelsk ale.

Tjeckisk pilsner då? Jodå, den är förstås bra. Men jag vill helst ha min pilsner lite mindre maltig än den tjeckiska. Eftersom jag ändå vill ha den rätt humlestinn, så hamnar jag till slut i Nordtyskland. Min favvo där är Jever som jag räknar som en av världens absolut bästa öl, men också Bitburg. Om vi är kvar i Tyskland så har jag testat att brygga en altbier, och den blev riktigt trevlig. Det kommer att bli mer sådana. Altbier är något så ovanligt som en tysk ale, gärna lite kopparfärgad men absolut inte söt, söt öl är en styggelse. Kommer från västra Tyskland. En annan intressant Västtysk är kölsch, och nu är det dags för en historia.

Jag skulle brygga en kölsch och kollade att jag hade vad som behövdes för det. Köpte den speciella jästen och allt det där. Det här var när jag hade sådär tio bryggningar bakom mig och tyckte att jag började behärska konsten, så jag tog det väl lite lugnt. På bryggdagen upptäcker jag 1) jag har inte den malt det skulle vara, jag var så säker att jag hade det så jag hade inte kollat så noga. OK, jag tog ett närliggande alternativ, det var inte så stor fara med det. När humlen skulle i var påsen med den humle det skulle vara tom. Jaha, vad gör man, i med något snarlikt även här. Nu började jag känna mig lite osäker. Nåja i övrigt gick allt som det skulle, och i med den speciella jästen. Nästa dag noterade jag att jäsningen inte kommit igång. Efter lite rannsakande antog jag att jag hade nog haft i den i för hög temperatur, så den hade helt enkelt dött. Ja, det var bara att hälla i en annan jäst för att inte behöva slänga alltihop. Så min kölsch blev bryggd på fel malt, fel humle och fel jäst. Jag döpte den till Mish-Mash. Jag har inte vågat prova igen, men till våren ska jag göra det, för kölsch, denna specialitet från Köln, är gott.

Det roligaste med bryggningen tycker jag är receptskapandet, och sen förstås avsmakningen. Blev det som planerat? Som hembryggare får man göra som man vill, jag har till exempel gjort en svart pilsner bara för att testa. Jag trodde jag hade kommit på något unikt tills jag upptäckte Schwartzbier. Jag har kvar att göra en riktigt bra stout, jag har förresten gjort en men inte lyckats upprepa den, det har bara blivit elände. Jag rör mig mot mer alkoholsvaga öl, helt enkelt för att man kan dricka mer då! Men jag kan också tycka att spritigheten i starka öl blir lite svår och är lite orättvis mot andra smaker. Jag har flera gånger bryggt lättöl, det är lite av en utmaning, men jag skulle påstå att i den kategorin är det ganska lätt att bräda industrierna. Senast gjorde jag en lager med typisk amerikansk alehumle, bara för att. Jag har också gjort tvärtom, en ale med typisk pilsnerhumle. Den smakade pilsner, 100%! Och senast lättjulöl.

Det finns ett område jag inte gett mig på, en nogo-area. Det är belgisk öl. Skälet är enbart respekt för utmaningen. OK, en Stella Artois kanske jag skulle kunna snurra ihop, och en Hoegaarden. Men det är inte det jag menar utan den belgiska trappistölen, lambicen och gueuzen och allt annat gott de har. Jag vet att det finns amatörer, i ordets bokstavliga bemärkelse (googla på det!), som brygger dessa märkligheter och uppenbarligen lyckas bra med det. Men dit sträcker sig inte min ambition. Jag är nöjd den dag jag får till en klockren nordtysk pils! Eller en EPA som fungerar som ersättare för en skinnfåtölj, brasa och en god bok. Som skapar insikt om livets väsentligheter.

Slutligen måste jag nämna en miniserie om tre avsnitt som gick i SVT för några år sedan, jag tror den hette Ölresan eller något ditåt. En kille åkte runt i Europa och granskade ölindustrin och deras produkter. Hans tes var att allt smakar likadant, och via blindtester ledde han det också mer eller mindre i bevis. Vad är den dramatiska skillnaden mellan Pilsner Urquell, Stella Artois och Carlsberg Export? Ingen. Men de olika märkena har varit fantastiska i sin marknadsföring så de har anhängare som hellre blir av med sin högra arm än erkänner att närmaste konkurrenten är likvärdig. De borde veta bättre än att ställa upp i blindtester för det blir lite pinsamt. En gång i tiden var det säkert stora skillnader, men de har närmat sig varandra i jakten på marknadsandelar, slipat av kanterna och blivit synnerligen oförargliga. Samtidigt vill jag säga att de är extremt bra på det, att vara oförargliga. Och ibland vill man ha en oförarglig öl. Men det funkar inte om man vill ha en upplevelse. Två olika saker.