I staden

Vi börjar med staden, för det är värst.

Då måste vi först reda ut en grundläggande sak. Med Staden avses här detaljplanelagt område. Detaljplaner delar in marken i kvartersmark och allmän plats. Kvartersmark kan vara mark för bostäder, kontor, butiker eller industrier, dvs mark som oftast är tänkt att bebyggas och oftast är tänkt att vara privat egendom. Sen kan naturligtvis kommunen äga ett bostadshus, men det är ändå kvartersmark, liksom om det ska ligga ett sjukhus eller en förskola på marken. Allmän plats är gator, torg och parker, mark som är tänkt att vara allmänt tillgänglig, offentlig. I städerna är den normalt tänkt att ägas av kommunen, men t ex i ett fritidsområde eller en mindre tätort kan det vara en samfällighetsförening eller en privatperson som äger den. Sen finns också järnvägsmark, det kan finnas vattenområden, men för att inte krångla till det mer än nödvändigt stoppar vi här.

Kvartersnamn har funnits länge, men inte alltid så systematiskt. I samband med att lagen om fastighetsbildning i stad (FBLS) kom 12 maj 1917 (några månader efter att Katrineholm blivit stad, alltså!) styrdes det hela upp en hel del. Före det användes i Katrineholm ett system med tomtnummer med antingen romerska eller arabiska siffror, beroende på om marken ursprungligen kom från Djulö eller Eriksberg. De här tomtnumreringarna kan man se på de gamla stadskartorna och stadsplanerna, och det är ibland lite rörigt då man ibland skrev alltihop med arabiska siffror. Från 1917 blev det annorlunda (fast som med alla reformer kanske den inte slog igenom direkt…)!

Med FBLS kom ett system med dels tomter, dels stadsägor. Tomter fanns inom kvarter och bildades genom en särskild åtgärd som hette tomtmätning och fördes då in i tomtboken. Tomtmätningen sköttes av en stadens tjänstemän som hade rollen av mätningsman i stad, en ganska tung titel på sin tid. Tomter som inte var formellt bildade kallades stadsägor (förkortat stg) och var helt enkelt löpande numrerade stg 1, stg 2 och så vidare och fördes in i stadsägoboken. På kartor skrev man oftast bara själva stadsägonumret.

Allt som inte var tomter var stadsägor. Nästan. Det fanns nämligen till dåtidens stadsregister, där tomter och stadsägor redovisades, några bihang där områden redovisades som inte fått någon särskild beteckning. I bihang B hittade man vad man enklast kan benämna samfälld mark, och i bihang C närmast vad vi idag kallar allmän platsmark. Bihang A var tomtbildningslängden, där förtecknades administrativt bildade tomter (dvs tänkta, planerade, tomter) som ännu inte tagits upp i tomtboken, t ex därför att ägaren inte begärt det eller på grund av något formellt problem.

Så här såg det ut till beteckningsreformen, för Sörmlands del i mitten på 1980-talet. Successivt hade områden redovisade i bihangen registrerats i stadsregistret som stadsägor. I samband med beteckningsreformen (se mer om den nedan) gjordes rent hus i bihangen. Allt registrerades. Efter reformen fanns alltså bara tomter och stadsägor kvar. Nej, där blev det ju fel! Stadsägorna försvann också. Om de låg utanför kvartersmark registrerades de enligt samma system som fastigheter på landet, se nedan. Låg de inom kvarter (t ex ännu inte färdigbildade tomter) registrerades de enligt tomtprincipen.

Det är det systemet vi har idag. Kvarter har namn. Kvartersnamnet är en del av beteckningen på fastigheter inom kvarteret, det så kallade traktnamnet. Inom kvarteret Näckrosen heter alla fastigheter Näckrosen med ett tomtnummer tillagt. Tomtnummer åsätts löpande, delas tomten Näckrosen 3 så kan den nybildade tomten få nummer 14 om det är det första lediga tomtnumret, medan resten av Näckrosen 3 behåller sin beteckning. Men om en fastighet går över en kvartersgräns då? Det ska den inte göra, det finns regler som ska se till att fastighetsgränserna följer kvartersgränserna. Sammanläggs två fastigheter så bildas en tredje ny av dessa två som alltså får ett nytt tomtnummer. Handlar det om en marköverföring mellan två fastigheter, dvs att gränsen mellan dem flyttas, så kallad fastighetsreglering, har de kvar sina beteckningar.

Allmän platsmark har alltså numera samma slag av beteckningar som fastigheter på landet, se mer om det nedan. Till exempel Sandbäcken 3:5. Traktnamnet (Sandbäcken i exemplet) är oftast namnet på en gård på vars ursprungliga mark staden är byggd. Det kan mycket väl vara (är ofta) olika fastigheter och även olika trakter i olika delar av staden.

På landet

Staten (kungen, kronan) har antagligen försökt hålla ordning på vem som äger vad sedan mycket länge. I princip så långt man kunnat tala om en stat. Eftersom man ville kunna kräva in skatter måste man ha haft något sätt att hålla reda på vem som skulle betala vad. Man brukar överhuvudtaget säga att historiskt har kungen haft två skäl till kartläggning av landet, för skatterna och för krigen. Långt tillbaks upprättades jordeböcker där egendomar förtecknades med bärkraft och, ibland i alla fall, skattetal. Inte bara kungen hade jordeböcker, det hade storgodsen och klostren också, för att hålla reda på sina egendomar och sina arrendatorer. Varje hemman åsattes mantal, där idén var att mantalet 1 skulle motsvara att hemmanet kunde försörja en bonde med familj och husfolk. Det var en parentes, mantal får vi återkomma till en annan gång, det är en ganska omfattande historia.

Nåväl, ännu så länge brukades byarna samfällt av bönderna. Alla hade sin andel i all mark. Men under 1700-talet och frihetstiden kom idéer om det privata ägandets förträfflighet. I storskiftena som kom i mitten på seklet var idén att samla varje bondes mark i så få skiften som möjligt. Idealet var tre eller fyra skiften, men det var svårt att åstadkomma så alltså gjordes det en massa undantag. Därför blev det inte så få skiften för var och en. Men ändå var det då som man gick från gemensam äganderätt till enskild. Ofta skiftades bara utmarken, skogen, och den odlade marken låg kvar i gemensam ägo.

För att skiftet skulle genomföras måste någon ansöka om det, och grupptrycket från grannarna gjorde nog att ansökan dröjde i många fall. Efter den lite halvdana erfarenheten av storskiftet infördes enskiftet 1803, då låste man upp resultatet till att bli 1 skifte per hemman. Det funkade någorlunda på det stora slätterna, men inte i blandbygden. Den fungerande kompromissen mellan dessa bägge blev laga skiftet som kom 1827. Laga skiftet har genomförts i mycket stor omfattning en bra bit in på 1900-talet. Det står lite mer om skiftena här.

Det är i stor utsträckning vi genom skiftena fått fastigheter, som vi känner dem idag (lite förenklat, det måste bli ganska mycket som blir ganska förenklat här). Och det var också då byarna sprängdes som man brukar uttrycka det. Många har kritiserat reformen för detta sista och för det förment idylliska med gemensamheten. Ett faktum var dock att skiftena bidrog till en kraftigt ökad effektivisering av jordbruket som ledde till en stor befolkningstillväxt.

En sak som hände med skiftena (och som har betydelse för den här berättelsen) var att skifteslaget definierades, dvs vilken mark som skulle skiftas i ett sammanhang, i normalfallet det som utgjorde byn. Gränsen mot andra byar eller annan typ av mark (storgods, t ex) bestämdes och röslades. Det var det ena. Det andra var att skifteslagets/byns ingående hemman definierades. Klyvning av hemman av arvsskäl har förekommit mycket länge, det görs insatser för att hindra det på 1400-talet (man var rädd att de skulle bli för små och därför inte kunna betala tillräckligt med skatt). 1896 kom en lag om hemmansklyvning, ägostyckning och jordavsöndring, nu var det rätt så fritt fram att dela och stå i. Under den här perioden förekom benämningar av hemman som jag inte lyckats helt reda ut, det kunde vara Berga 2 eller Berga Ba. Bättre ordning (dvs fattbar för mig) blev det 1908.

1908 infördes jordregistret (det tog till 1931 innan man var färdig med införandet, ett gigantiskt arbete). Där registrerades alla egendomar, bland annat med jordeböckerna som underlag. Och nu infördes ett tydligt beteckningssystem. Berga 1, som var odelad, infördes som Berga 11. Berga 2B blev Berga 22, och Berga 2Ba och 2Bb blev Berga 23 och 24. Nya egendomar numrerades alltså löpande med det så kallade enhetsnumret i upphöjd position, till skillnad från blocknumret (den större siffran). Namnet (Berga) kallas traktnamn och alla egendomar med samma traktnamn kallas för en trakt, lätt som en plätt.

Efter 1908 har inte så mycket hänt på beteckningsområdet, men lite. Skrivsättet med enhetsnummer i upphöjd position har övergivits, istället för 23 skriver vi sedan 1972 (?) 2:3. En inte så stor sak, men ändå. En större förändring var beteckningsreformen, för Sörmlands del under några år i mitten på 1980-talet. En del i den reformen var att kommunen skulle vara registerområde i stället för som tidigare församlingen. Då uppstod mängder med dubbleringar och ett stort och kontroversiellt arbete med att undanröja dessa. Det skedde ofta genom att församlingsnamnet lades till traktnamnet där det fanns dubbletter. En annan del av reformen var att städa bort enklaver och förenkla vissa namn (godset Eriksberg består av en mängd ursprungliga hemman i gemensam ägovidd vars alla namn ingick i den formella beteckningen på godsets huvudfastighet, efter reformen blev den Eriksberg 1:1).

Utanför detaljplanelagt område finns idag bara den här typen av fastighetsbeteckning: traktnamn, blocknummer och enhetsnummer. Typiskt Berga 2:3.

Ibland kan man se beteckningar av typen Berga s:1. Det betyder då att området inte är en fastighet utan en registrerad marksamfällighet . Det finns åtskilliga oregistrerade samfälligheter också, dessa återfinns bara i skifteshandlingarna, eller när de nu kom till. En marksamfällighet är alltså inte en fastighet, utan är ett markområde som tillhör flera fastigheter gemensamt. Man kan också se typen ga:1, då rör det sig om en gemensamhetsanläggning som också är en typ av samfällighet. Det här får jag reda ut vid något annat tillfälle. Sista beteckningen jag nämner här är typen lr:1 för ledningsrätter, som är en sorts rättighet för någon att ha en ledning för allmänt ändamål på annans mark. Lite mer om samfälligheter här.