Gränser

Här kommer jag att ägna mig åt begreppet fastighetsgränser, försöka reda ut lite begrepp och visa exempel på intressanta gränser. "Intressanta gränser", vadå, finns det såna? Jag vet inte riktigt än, vi får se vad det blir. Häng med och kolla så får du avgöra själv!

Fastighetsgräns

En fastighetsgräns är såklart gränsen runt en fastighet. Självklart. Men fastigheter kan tillkomma på lite olika sätt, framförallt har de genom historien tillkommit på rätt många olika sätt. Och därmed har gränserna också gjort det, och det spelar faktiskt roll.

Jordabalken säger i 1:3: Gräns som blivit lagligen bestämd har den sträckning som utmärkts på marken i laga ordning. Inte alla fastigheter har när de tillkom fått en lagligen bestämd gräns, till exempel finns det en mängd avsöndringar som bara är definierade som, exempelvis, 2000 kvadratmeter i östra delen av fastigheten Berga 1:1. Det är allt. Likafullt finns det någonstans i östra delen av Berga 1:1 en fastighet som omfattar 2000 kvadratmeter. Men var? Den fastighetens gräns är inte lagligen bestämd. Nästa grej är det där med "utmärkts på marken i laga ordning". Inga avsöndringar har gränser som utmärkts i laga ordning, eftersom utmärkning av avsöndringars gränser inte hanterades i lagen. Det kan finnas gränsmarkeringar, dessutom som kom på plats i samband med avsöndringen, men lik förbenat gäller de inte. Jo, i praktiken går de ofta bra att använda, men formellt gäller de inte. Detsamma gäller gamla expropriationer, jränvägsfastigheter t ex.

Ett annat väldigt vanligt fall är att gränsen blev lagligen bestämd och utmärktes i laga ordning en gång i tiden, och sen har gränsmarkeringen försvunnit. Men någon händig person har satt dit ett nytt, eller helt sonika bara rätat upp det ikullknuffade röret. En sådan markering har inget särskilt bevisvärde för var gränsen går. Numer, men det är bara sedan några år tillbaka, så kan lantmäterimyndigheten göra en ommarkering av en gräns om det behövs, men det är nu det. När man tidigare återutsatte en gräns så gjorde man nog det så noga det bara gick, men ändå så var det inte "i laga ordning".

Och om det saknas gränsmärke, vad gäller då? Jo, då får man gå på karta och andra handlingar från tillfället när gränsen kom till och försöka tolka dem. Och finns det inte heller något sådant som ger tillräcklig vägledning, som i avsöndringsfallet ovan, då får man gå på hävden. Det vill säga vad man har ansett vara gränsen, hur man har använt marken med ett antagande om var gränsen går. Och då, och först då, kan ju "falska" gränsmarkeringar få ett värde om man kan anta att de visar hävden.

Det kan vara läge här att nämna att inte ens Lantmäteriets officiella registerkarta har något bevisvärde. Inget alls. Den ska bara ses som en översikt över fastighetsindelning, och är nog så användbar som det. De enda kartor som har bevisvärde är förrättningskartorna.

Enligt dagens regler är det alltså så att var en gräns går i första hand avgörs av gränsmärkena (under de villkor jag nämnde ovan), i andra hand av karta och handlingar och i tredje hand av hävden. Så har det inte alltid varit, det har genom tiderna gått lite fram och tillbaka vad som varit viktigaste beviset för var gränsen går. Och det är sannolikt att det kommer att ändras igen, i framtiden kommer med all sannolikhet de mätningstekniska uppgifterna att vara det som har störst betydelse och våra gamla gränsmärken blir fornminnen.

Är det oklart var gränsen går kan man begära fastighetsbestämning. Då utreder lantmäterimyndigheten var det är mest sannolikt att gränsen går och sen beslutar man att den gör det. Och markerar (oftast). I laga ordning.

Socken- och andra gränser

Socken-, församlings, härads-, kommun-, och länsgränser är inga egna gränser, de bygger på fastighetsgränserna. När det gäller socken- härads och vi kan lägga till landskapsgräsnserna så är de historiska, icke levande gränser. En gång i tiden byggdes de upp av gränserna för byar och hemman, men när man gick över till kommuner och församlingar på 1860-talet så lämnades dessa gamla administrativa indelningar åt sitt öde. De har levt vidare just för att de är döda, de används i diverse forskningssammanhang då man vill ha långa tidsserier och inte vill att gränserna ändras hela tiden. Församlingarna rönte ett snarlikt öde år 2000 med kyrkans skiljande från staten. Den fria Svenska kyrkan måste få pussla hur de vill med sina församlingar utan att ta hänsyn till den profana förvaltningen, samtidigt som det blev konstigt om den offentliga förvaltningen skulle bygga sin administration på indelningen inom ett samfund av alla. Nu pågår ett arbete med att ersätta församlingarna som administrativa enheter med något som kallas distrikt.

När kom socknarna till egentligen? Många har väl hört att ordet socken har med ordet söka att göra och en socken är det område från vilket man söker sig till en kyrka. Kanske det, jag vet inte om det är ursprunget. I så fall har vi socknarnas begynnelse i samband med kristnandet på 1000-talet, och kanske är det så. Men jag har också sett resonemang om att socknarna ursprungligen var rent adminstrativa områden, kopplade till det värdsliga styret och då skulle vara mycket äldre. Och sen tog kyrkan över och byggde vidare på något som redan fanns. Det tycker jag låter logiskt. Även om kungarna hade väldigt mycket mindre makt i förhistorisk tid, så var de inte helt maktlösa och kunde till exempel rekvirera soldater (ledung). Jag tycker det verkar rimligt att kungarna och hövdingarna även längre tillbaks hade ett intresse av att hålla reda på landet och dess inbyggare, så långt det nu var möjligt, och därför behövde någon form av administrativ indelning. Tingen fanns ju om inte annat, och man måste väl veta vilket ting man tillhörde. Spekulationer, men inte ointressant, tycker jag.

Även landskapsindelningen är intressant (tycker jag). Landskapen, eller landen som de ursprungligen kallades, var en gång administrativa enheter men upphörde som sådana rätt tidigt. I stället kom länen, och de har sett lite olika ut genom tiderna. Sörmland har t ex periodvis bestått av två län, Nyköpings län och Livgedinget. Det senare utgick från Gripsholm och var ett län till understöd för någon gammal änkedrottning, kommer inte ihåg vem. Eftersom landskapens betydelse upphörde tidigt, jag tror vi talar 1600-tal, så är kunskapen om landskapens utsträckning lite svajig. Det finns bestämda påståenden om att Kvarsebo och Kungsör hört till Södermanlands landskap, men jag är inte riktigt säker på grunden för det. Något stöd måste det väl finnas för påståendet, men det lär finnas olika uppfattningar om saken. Passa på att fråga nästa gång någon hävdar att Kungsör hör till Sörmlands landskap vilket belägg de har för det! Ett säkert sätt att bli populär i sällskapslivet. Kanske kan gränsen för Sörmlands landskap föras till nästa kategori i berättelsen, nämligen...

Gränser som inte finns

Det finns gränser som inte finns och de är inte heller helt ovanliga. Jag har nämnt avsöndringarna, 2000 kvadratmetersexemplet är väl mycket tydligt. Ett annat intressant exempel är fastigheter i gemensam ägovidd, inte alls ovanligt. Här handlar det om att flera hemman har brukats tillsammans utan att man hållit reda på gränsen mellan dem, och gränsen har aldrig heller lagts fast vid något skifte eller liknande. Men det är flera hemman, det framgår av jordeboken. Det finns ingen möjlighet att reda ut hur de är avgränsade mot varandra, och det finns oftast inget intresse av det heller. Numera betraktas gemensam ägovidd som en samfällighet för de ingående fastigheterna som alltså själva bara består av sin respektive andel i samfälligheten, och på det sättet kan man hantera situationen rent praktiskt, t ex om man ska avstycka ett område. Men egentligen är det flera olika fastigheter som faktiskt ligger på skilda ställen, vi har bara tappat bort var. De tu (eller hur många de nu var) har blivit ett.

Sämjedelning är ett annat "lustigt" fenomen. Det handlar om att fastighetsägare har struntat i att gå till lantmäterimyndgheten och själva delat en fastighet. Det är idag inte möjligt, jordabalken säger burdust att "Sämjedelning är utan verkan". Men längre tillbaks kunde man faktiskt göra det, och kan man bevisa att delningen gjorts före 1968 och uppfyller vissa andra villkor så kan man få sämjedelningen registrerad som en fastighet (det kallas legalisering). En sämjedelningsgräns är förstås inte utmärkt i laga ordning, inte ens i laga ordning bestämd. Men den kan bli det vid legaliseringen. Till dess hänger den i luften, och är i strikt mening inte ens en fastighetsgräns.

Ytterligare ett tveksamt exempel är om någon köper en del av en fastighet. Om man inte ansöker om att få det köpta området avstyckat till en egen fastighet inom 6 månader från köpet, blir köpet ogiltigt. Fram till dess en avstyckning är genomförd finns det olika ägare till marken, men det är samma fastighet. Här finns också en lurig hängande situation. I värsta fall nekas avstyckningen, då faller köpet och allt återgår till situationen innan.

Gränser i vatten

Gränser i vatten är verkligen ett eget kapitel, fast här blir det bara ett kort avsnitt. Det är rätt komplicerat, och utredningar rörande vilket vatten som hör till vilken fastighet kan ibland bli utmanande saker. Först måste vi nog klara ut vad vi menar med "vatten". Vatten rör sig ju som bekant. Det man egentligen menar är arealen, precis som med marken på land. Om man tänker sig att vattnet försvinner så är det den gamla sjöbottnen vi talar om. Vattnet i sig är inte så viktigt. Och att vattnet försvinner, det händer ju ibland. Vi har sjösänkningar och landhöjning, och då blir det gamla vattenområdet land och det fortsätter att höra till den fastighet det hörde till som vatten. Är det klart? Inte, nähä, men vi går vidare ändå.

I Sverige, återigen just Sverige, ser vi helt olika på vatten (ibland talas det om vatten och grund, det är samma sak) och fiske. Med fiske menas förstås rätten att fiska. Vatten och fiske, det känns ju som att det hänger starkt ihop och nästan är samma sak, äganderättsmässigt, men det är det inte. Vi utgår i detta underbara land från att vattnet är delat, dvs tillhör respektive angränsande fastighet och bara den, medan fisket är samfällt, dvs hör till flera fastigheter gemensamt. Till yttermera visso så är ofta fisket både delat och samfällt, på så sätt att i en viss sjö är fisket delat mellan de olika skifteslagen/byarna, men samfällt för respektive by. Medan vattnet är delat hela vägen så att säga. Detta är huvudprincipen, i det enskilda fallet kan det se ut nästan hur som helst så vill man veta vad som gäller i en viss sjö måste saken utredas.

OK, om vattnet alltså är delat, hur är det då delat? Mellan byarna gäller regeln att vattnet hör till den by det ligger närmast, och den regeln brukar tillämpas också inom byarna. Är det viktigt hur gränsen går kan man bli tvungen att begära fastighetsbestämning.

Det är inte ovanligt att man framförallt vid mer modern fastighetsbildning har hanterat vattnet särskilt, till exempel om en tomt går ner till stranden angett hur gränsen går relativt vattnet. Man kan också ha hanterat fisket och lagt till fiskerätt till en tomt, men det är numera svårt att få göra. En kuriositet (fastighetsrätten vimlar av kuriositeter) är de så kallade fiskefastigheterna. Det är fastigheter som bara består av fiske och sådana finns det några av i Sörmlands skärgård. De är lite som andelsfastigheterna som bara består av en andel i en samfällighet, se till exempel beskrivningen av gemensam ägovidd.

Gränsmarkeringar

Lagen uppehåller sig mer vid gränser än gränsmarkeringar, vilket kan tyckas vara lite konstigt. Gränsen går ju faktiskt inte att se, den är helt abstrakt, men gränsmarkeringen är synlig. Ändå har det "aldrig" (lite väl tufft ord det där) varit oreglerat hur en gräns ska markeras, men det har varit mer i instruktioner till Lantmäteriet än i lagen. En petitess. Faktum är att sådana instruktioner har det funnits gott om, en strid ström genom århundradena. Särskilt i äldre tid, och det kan man nog se som ett uttryck för att myndigheten inte riktigt gjorde som den blev tillsagd. Eller myndigheten, förresten. Under större delen av sin existens har lantmäteriverksamheten utförts av privata lantmäteriföretagare, det var först 1948 som Lantmäteriet blev en helt offentlig förvaltning.

Nåja, instruktioner har utfärdats, de som de avsåg struntade i dem, och så utfärdade man nya instruktioner. Skälet till att man struntade i dem var antagligen att det blev för dyrt och opraktiskt att följa dem. Att bygga rösen där de 5 ingående stenarna var mer än en mansbörda var, för att de skulle vara besvärliga att flytta på, var inte så populärt i trakter där det var ont om sten. Att hugga stenar till fyrkantiga stympade pyramider med en inhuggen fyrkant på toppen, kändes nog ibland lite att skjuta över målet. Att gräva ett djupt hål, i botten lägga en flat häll med ett inhugget kryss, på detta lägga träkol och sen bygga ett röse över alltihop med de 5 nämnda stenarna omskolade med en massa annan huggen sten, ja, det kanske markägarna tyckte var lite overkill (det var ju som skulle betala). Så mängder av gränsmarkeringar gjordes lite enklare än vad instruktionerna föreskrev, och det funkade väl rätt bra det också.

Men ett riktigt byggt femstenarör är en vacker syn. Och såna finns, som vakat över gränspunkter i hundratals år. Kul är också att man ofta kan hitta rätt utförliga beskrivningar av rösena i de lantmäterihandlingar som rör den förrättning där rösena tillkom. Ibland beskrivs också rösena som stod på platsen innan, om det fanns några, och då förflyttas man i tanken ytterligare en bit tillbaka i tiden.

Jag nämnde att man skulle bygga rösena så de inte så lätt gick att rubba. Jag tror att det alltid varit på ena eller andra sättet straffbart att rubba, flytta eller rasera ett gränsmärke (om ingreppet inte gjorts som en del av en lantmäteriförrättning, förstås). Gränser och gränsmärken har något lite mystiskt över sig, de betydde naturligtvis mycket när hela livet handlade om marken och man bokstavligen levde på det marken gav. Det är kanske också bakgrunden till myterna om lyktgubbarna.

Numera bygger man inte rösen. Man slår ner ett järnrör i marken, eller helst i berg eller en jordfast sten. Jag har en gång i början på 1980-talet varit med om att bygga ett röse, vi gjorde det lite grann för att det var kul, men också för att marken inte funkade att slå ner järnrör i. Om inte så länge tror jag vi kommer att sluta markera gränshörn helt och hållet det, kommer inte att behövas.

Här är några exempel på tjusiga gränsmarkeringar.